Denna vecka har Maya brunstat, och haft det riktigt besvärligt. Förhoppningsvis kommer veterinär Ingela i nästa vecka, med en ny plastkula. Så håller vi tummarna att den hjälper.

 

Nu ser vi så tydligt ett mönster i hennes hormonella besvär. Utan hjälpmedel fungerar brunstcykeln på så vis att hon blir stingslig och extremt känslig i huden, vid beröring på benen och tittig och skärrad veckan före brunst. Under brunsten blir hon nästan okontaktbar, och bara kissar. Du kan inte flytta henne sidledes, för hon knuffar bara tillbaka, och flyttar inte benen, eller fryser fast. Hon trycker upp rumpan mot de andra hästarna och är helt borta i blicken. Hon slår också i väggarna helt oprovocerat, och svettas lätt.( För mig tecken på smärta eller stress.)

 

Några dagar efter hon går ur brunst fungerar hon som vanligt i ca 1 1/2 vecka.

 

När vi ger henne Stroppy mare (en örtblandning som lugnar och verkar avslappnande) så minskar tecknen på brunst, och hon är betydligt lugnare under brunsten, kissar inte så mycket och slår inte i väggarna. Men istället blir hon hingstig och dominant! Kellie får inte vara med i flocken, hon hugger och jagar iväg henne, och så uppvaktar hon istället Tösen, med dominanta handlingar som lägger huvudet över ryggen på henne, och biter henne i sidan eller i benen. Samt pratar och pratar.......

Ingen får tillrättavisa henne eller begära något, då blir hon provocerad och aggressiv, precis som hon gjorde med mig under parelli-träningen.

 

Så det enda fungerande alternativet tycks vara ett hormonellt preventivmedel eller en låtsad dräktighet, för att få henne lugn och harmonisk. Det första alternativet är inte godkänt för tävlingshästar skulle jag tro, och det andra kräver ju att kulan får sitta kvar. Hur mycket jag än letar och frågar veterinärer, så finns det ytterst lite svar att få, om hästars hormonella obalanser. Varför är det så ointressant att forska om ston och deras besvär, för vi är väl inte de enda som har ett problemsto?

 

Benen har läkt fint, men det har varit lite besvärligt att få sköta om dem. Hon fäktar rätt bra, och får svårt att stå still.

 

 

 

 

Under veckan har jag fortsatt att djupdyka i kallblodsaveln och olika stammar. Och funderingarna kring Tösens såklart. Förutom härstamning så är det ju andra parametrar som spelar roll, som träning, miljö och socialt arv, om man ska få fram en bra häst. I Tösens fall så vet vi ju att hon har farten i sig, och att hon fysiskt besitter en möjlighet att springa fort, då hon tränat 1.23-tider... Hon har ju också efter galopp avslutat i lopp på fantastiska tider. Men dessa ständiga galopper, med stress som orsak, samt res svårigheterna.

I hennes fall (förutom arvet, där vi vet att flera Järvsöfaks-ston är lite knepiga) så är nog det sociala arvet en stor faktor. Hon avskiljdes ju inte från sin mamma, utan gick ihop med henne i närmare 4 år.Hon bestämde ju över henne, men så fort något blev det minsta besvärligt så gick hon och ställde sig bakom mamma Vyllan.

 

 

Men tittar man vidare på stamtavlan så är det ju ett faktum att hennes stolinje, inte lämnat något alls av värde. Inte heller har hennes morfar Kinge Pegg varit framgångsrik i aveln. Det finns faktiskt inga miljonärer efter honom, och endast en handfull ston som betäckts. Men av dem som betäckts, och fått avkommor som kommit till start, så sticker ett sto ut; Myllarkvarta. Hon har bla lämnat Myllarfaks e:Järvsöfaks samt Tindra Kullers e: Järvsöfaks och Myllarquattro e: Qvadrigo samt Myllarvilma e: Qvadrigo. Alla är i startbar ålder, och vi har ännu inte sett slutet på deras karriärer.

 

En annan gemensam nämnare förutom Järvsöfaks och Qvadrigo som går att skönja är Troll Jahn.

 

Så med det facit att vi då linjevalat på Peggy Lill genom Aldermarin är ju en oprövad väg att gå, och det blir spännande att se hur det går.. Vi har ju alltid sett Järvsöfaks i Tösen, men efter bilderna på Kinge Pegg och Peggy Lill, förstår vi att det har lämnat sitt arv i minst lika hög grad.

 

 

Men givetvis så känns ju Qvadrigo som ett utmärkt alternativ, om man då gräver lite i Kinge Peggs resultat som morfar. Qvadrigo har verkligen lämnat bra avkommor, med sitt outcross blod passar han utmärkt till Tösen. Vi har ju varit inne på henne som "Järvsöfaks-dotter" och tittat på fina hingstar med höga prestationer och högt avelsindex, gärna från Eldings sida. Men jag blir mer och mer övertygad om att för att lyckas få fram en bra travare, krävs det flera led av fungerande kombinationer och man måste gräva djupare. Får man där fram ett sto som presterar bra, då tror jag det är dags att gå ett steg vidare och titta på nya linjer för tex Marilyn eller nästa stoavkomma, om man vill fortsätta avla på Tösens linjer.

 

En annan fråga är ju hur man ska förhålla sig till avelsindex. Ju högre desto bättre såklart. Men det finns ju så många faktorer som spelar in. Tittar man på Perssons avelsston så besitter de ju skyhöga index, med all rätt. Där har man ston som förärver, och en lång välplanerad avel.

Men några få av dem är också kraftigt inavlade på individer med höga avelsindex. Vad man då inte är säker på är ju vilka övriga konsekvenser dessa ston (eller framtida hingstar) lämnar efter sig med inavelskofficient på mellan 12-19%. Ser man på hundar tex så är ju inavel strikt tabu. Däremot finns det ju andra exempel på kraftig inavel av hästar där resultatet blivit bra, och kanske räddat en del viktiga gener för fortsatta generationer. Men frågan är om det är värt risken? Och klarar man av att selektera bort dessa med så höga avelsindex om de visar sig att avkommorna drabbas av deffekter? Detta är nu mina grubblerier, ingen kritik vill jag göra klart.

 

 

Däremot är det väl fastställt genom matematik att vi inte kommer kunna komma under gränsen för 5% inavelskoefficient i framtiden, utan att att tappa framgångar. Om vi skulle kräva en avel med gräns för inavel, skulle rasen minska nämnvärt, men framförallt den del som förärver riktigt bra travare. Det skulle ju vara ett tillbaka kliv. Var och hur drar man gränsen? Istället för skarp linjeavel tillåta som förr att avla in nytt ädelt blod? Och hur skulle man kunna göra det utan komplikationer för sporten som sådan, då det handlar om olika raser.

Men där kommer återigen tankarna in, att varför ha så bråttom med att selektera bort hingstar som "inte lämnar" något omedelbart. Ska valet vara så kortsiktigt att man ratar hästar efter en till två generationer?

 

Mia

 

 

 

 

 

Jag har varit och jobbat i upplandstrakterna, så då hann jag med att besöka en del nära och kära.

I måndags var det lilla plutten Texas, som nu blivit 2 månader.... En riktigt liten myspropp....

 

Jag kan inte minnas att jag någongång varit på Romme och det vart så där svenskt "lagom". Antingen regnar, snöar det samt blåser, eller så är det kanonhett.

 

Vi tittade på unghästpremieringen för 2-åringar, och såg först körprovet på banan, sen alla ston. Vi hann se några hingstar också, men sedan frös vi så mycket av vi bestämde oss för att åka hem. Resultatet hittar vi säkert publicerat, så det blir lite längre spänning.

 

Generellt kan väl sägas att det känns oerhört ojämnt i bedömningarna mellan domarna. På Gävle där både 1 och 2 åringar bedömdes, tyckte jag att det delades ut lite väl generösa poäng. Här på Romme tyckte jag tvärtom, något snålt. Nu vet jag inte vad de två i bästa respektive grupp fick, men vi föll för ett ohyggligt vackert och feminint sto, med oerhört fin trav framför vagn. M.J:s Saga, med en kanonstam. Tyvärr GLÖMDE jag ta ett kort, då vi pladdrade så mycket. Hon hade en rejäl mankhöjd, trots Moe Odin som far, men med Järvsöfaks som morfar och Atom Vinter som  mormors far!

 

Hon blev tilldelad 77 poäng och klass 1, något som jag tycker rimmar illa gentemot bedömningen i Gävle, där två ston tilldelades över 80 poäng och diplom. Vad vinnaren i klassen fick, vet jag ju ännu inte.

 

 

Däremot såg vi en mycket trevlig hingst efter Aldermarin! Med härlig hingstkaraktär och trevlig uppsyn. Riktigt trevlig exteriör och bra bog och kors. Jag tycker den här har mer hingstprägel i tidiga år än vad både snyggingarna Grei Sol och Gärdsjö Viking hade! De är istället mer eleganta.

 

Ikväll har vi sett bilder, på de mest betydelsefulla kallblodshästarna för vår tid.

Att få se Peggy Lill som betyder mycket för oss, förklarade en hel del. Inte så rastypisk och inte heller sammanhängande exteriör, skulle tro att något annat där är inavlat. Hon har väldigt gracilt underrede med minimalt med hovskägg. Både Peggy Lill och Kinge Pegg har de enormt långa och överrörliga ben som trampar långt under sig, precis som vår Tösen. Däremot är Kinge Pegg kortare i överlinjen än Tösen, vilket genast får mig att särskilja ut dragen i från Järvsöfaks, och hans söner i Tösen. Hon är precis som man brukar säga om barn, så lik pappa och så lik mamma, dvs man ser drag från bägge. Men Tösen är mer lik Kinge Pegg (morfar) än sin mamma Åkres Vylill.

 

Och tänk att få se en bild på Solbergsstjerna. Det glädjer mig att ett så oerhört värdefullt sto, också besitter en 10:a på exteriören. (Min bedömning.) Fantastisk överlinje om som var lätt att se på den suddiga svartvita bilden, långa fina bakben, långa skenor fram, (vilket inte enligt bedömningen är rastypsikt, men jag tycker är att föredra) och ett kors och länd som man skulle vilja klippa ut och sätta på de allra flesta hästar. Bogen var kvadratisk och fin, och jag är inte ett dugg förvånad var Tekno Odin fått sin fulländade teknik ifrån. Hans styrka sitter i hur han rör sig, vilket jag 100% härrör till bogen.

 

Har också hittat en bild på en häst som heter Runsy, mycket vacker vet dock inget ännu om den.

 

Solo var ju intressant att se framför vagn, och förstås både Omara och Schuvara som båda är tveksamma 100% kallblod, vilket man lätt förstår, om man jämför med tex Solbergsstjerna.

 

Ska bli spännande att fortsätta. Imorgon åker vi dock och besöker Sleipners unghästvisning för 2-åringar på Romme. In real life..........

 

/Mia

Jag har köpt mig den fantastiska fina boken av Hans-ErIk Uhlin:" Vår kallblodstravare från Lanthäst till Folkets häst"

Det här med härstamningar och kanske framförallt nedärvningar ligger mig numera varmt om hjärtat.

 

Innan jag började läsa på och undersöka, så var de enda kunskaperna om avel jag hade; exteriör och rörelsemönster. Jag har också funderat mycket på hur de gjorde förr; att enbart förlita sig på stamböcker när det gällde stam och prestationer elller ville man också se hästarnas exteriör ? Jag ska fördjupa mig i ca 2000 bilder på den fantasiska CD-skivan som medföljer boken. För er som vill ha ett eget exemplar, kontakta författaren, uppgifter finns på www.nordisktkallblod.se Den kostar endast 170 kr !!!

 

Mycket av det finns beskrivet i boken, och också de olika turerna kring rasstandarden, hur och varför den förändrats och vilka hingstar  och ston som satt sin prägel. 1941 var ett år som avelsvärdering infördes gällande vilka hingstar som blev godkända för avel och inte; och det har givetvis haft stor betydelse. Dels för att det selekterades bra material, men också för att man under den tiden ville att rasen skulle präglas av mer styrka och massa, samt högre mankhöjd. Därför valde man att inte godkänna de mer gracila hingstarna som man använt som snabba transportörer. Tur är väl att dessa hann lämna en del ston, som inte selekterades bort....

 

Dagens moderna avel handlar mycket om ston, och de fantastiska stolinjer som finns. Ta ston  som Solbergsstjerna tex.Med hjälp av moderna avelsindex är det också lättare att hitta moderna och efterlängtade korsningar. Men det kommer jag inte att djupdyka i så mycket, det gör andra så bra!

 

Jag kan nämligen inte sluta fundera på att om den verkligen är så enkelt att ett blod "blir för gammalt". Det påstås ju det gällande förärvning av prestationer. Men resten då? Prestationerna står för mycket, men inte allt. När vi nu har kommit fram till den muterade genen som så tydligt förärvs, så kan det väl ändå vara intressant att följa gamla tankegångar och ta reda på vad vi har i våra hästar, och vilka tankar som finns bakom........ Ibland kanske det inte finns några, annat än att  lämplig hingst fanns i granngården, men då är det väl tur att avelsvärderingens pyttelilla nålsöga förhoppningsvis har passerats där.

Ska väl tilläggas också att för att kunna dra paralleller och statistik krävs ett gansk stort avkommeunderlag. Om man fördelade all de ston som finns på avelsmarknaden per hingst, skulle det bli ca 15 ston. Det räcker inte för att kunna utvärdera rättvist, men är sanning för många hingsthållare idag. Däremot gäller den ungefärliga sanningen 80/20 dvs 20-25 % av hingstarna står för betäckningen av 80 % ston. Kanske har det på senare år blivit ännu hårdragnare?

 

 Därför börjar vi med att kika på det som ligger mig närmast om hjärtat!

Sjelfbo Marilyn. Maran har ju minst sagt en säregen exteriör, även om den naturligtvis kan komma att ändras.

För att förstå vad har vi korsat, så  kan man ju titta lite på släkten.

Vill bara klargöra att detta är mina egna funderingar som jag tolkar det, och mycket kan komma att överbevisas genom ny kunskap som tillförs.

 

 

Vad har vi gjort då? Rexbo Tösen kanske ser  intressant ut för att hon är efter Järvsöfaks. Och givetvis har det gett henne värdefullt blod. Men utan sin modersstam hade hon inte funnits till, så den ger naturligtvis minst lika många gener i arv.

 

 

 

 

Tösens mamma "Vyllan" var efter Kinge Pegg. Han är sprungen ur Steggs hingstlinje. Som väldigt många andra. Stegg var ett kapitel för sig, med oändligt många hingstar efter sig i aveln, tex Vinvar och Steggbest, som i sin tur har träd som förgrenar sig till i stort sett alla nuvarande hingstlinjer via Jahn Sjuhr och Granvar.....

 

Men Kinge Peggs mamma Pegg Lillan är intressant. Hon är undan Peggy Lill, undan Stjärn Peggy, som på den tiden avlades fram ur den betrodda kombinationen att lägga hingsten Pavin på ett sto efter Solo. (Peggy Lill e:Pavin U: Stjärn Peggy eu: Solo.) Detta för att bibehålla den lätta, gracila och snabba travaren som Solo lämnat, men som avelsvärderingen ville utesluta.

Genom att använda Pavin, som liksom Solo kom från fantomen Jak. Pavin dock tillförde den styrka och lite grövre modell som eftersöktes, och man fick en lyckad korsning.

 

(Dessa hingstar återkommer vi till så småningom, för de har en spännande historia i sig.)

 

Men hur var det nu då? Jo tanken med Pavin på ett Solo sto. Peggy Lill återfinns nämligen även på Aldermarins sida, genom hans fina mor Aldertösen ( som förutom Aldermarin även lämnat duktiga Björsbergs Glitter.)

De ligger nära i Marilyns stamtavla, och blir således den närmaste korsande vägen. Det är ju trots allt mycket mer vanligt att det är en hingst, då ston inte tillnärmelsevis lämnar lika många avkommor.

 

Det som är mycket spännande här är att jag sett så fina bilder på Aldertösen, och att Maran har fått så fina bakkotor är ingen slump. Både Aldertösen och Rexbo Tösen har det som sina absoluta exteriöra styrkor. Tösen har ju sin råstyrka också, och ofantligt tryck i bakkärran, trots sitt gracila utseende i unga år. Medans Aldertösen har ett otroligt vackert klyvet kors. Mer törs jag inte säga om henne då bilder kan vara missvisande. Men om någon har fler, vore det roligt att ta del av!

 

 

Aldermarin har ju lämnat avkommor med ett mycket ädelt och lätt uttryck. På sin lilla grupp avkommor har han lämnat  hingsten Grei Sol som också är godkänd i avelsvärderingen. Ursnygge valacken Gärdsjö Viking är otroligt grann att titta på. Där har vi helt andra mödrar med andra stammar, coh där har man istället fått in dubbelt av hingsten Greitind.

 

Aldermarins pappa Marine Svarten är ju också intressant med sina ston Schuvarda och Omara på respektive mors och fars sida.

 

 Finns ju några fler Aldermarin avkommor med extra ordinärt utseende exteriört. Vi börjar med dottern Heffa. (Hon har förövrigt liksom Marilyn Järvsöfaks som morfar.) Hennes moder Lill Caksa, har oerhört mycket Solo i sig, genom mamman Cavata G. (Och oerhört mycket Steggbest.)

 Intressant är ju att vi har träffat Heffa i samband med utselning, och hon är en mycket säregen dam. Till och med vår Tösen bleknar i jämförelse med att vara jobbig. Hon var oerhört stökig inne i stallet, men så fin på banan!  Som jag sa så är ju Solo föremål för att inte vara renrasig, utan ha mycket ädlare inslag enligt ryktet.

Enkel förklaring till" humöret"?

Valacken Rapp Zit, som förvrigt är fux, har ju också en utstickande exteriör. Där finner vi också ett Solo-sto i nära led, med både Pavin och Junius!

(Observera här att jag har inte brytt mig om prestationerna det minsta, utan eftersöker förklaringen till deras exteriör, och hur den är nedärvd. De finns ju redan så att börja titta på prestationen blir ju av intresse för nästa led, dvs hitta bra hingstar till Marilyn.)

 

Det var lite för idag! /Mia

Maya fick sina sår omskötta imorse, int helt enkelt då hon är rädd och skärrad fortfarande och efter vila hade den värsta svullnaden gett med sig.

 

Hon fick gå ut i sjukhagen, gott om gräs att äta, men tänk där ville hon inte stanna. Hon hoppade ut! Och ställde sig utanför grinden till kompisarna och ville in där istället. Nu på kvällen verkade hon lite bättre.

 

Tränaren är dock ännu stelare och en del mjukdelar är rejält mörbultade, och hälsar att det känns som att han blivit överkörd av tåget. Han höll sig iskall trots den otäcka situationen och förstod att försöka få henne lugn, och inte släppa taget. Inte helt enkelt samtidigt som man ska hålla sig undan för två skodda bakhovar som sparkar och sparkar... Tankarna går runt förstås, och det blev inte så mycket sömn inatt.

 

 

/Mia

 

 

 

Den värsta av alla olycksfåglar tror jag. Hon har ju trots de återkommande problembrunsterna jobbat på riktigt bra med träningen. Under tiden kulan satt i livmodern han hon få rutin på körningen och förtroende för Hasse, och hon blir bara finare och finare!

 

Hästarna går fortfarande ute, vilket de trivs bra med, och kommer in några timmar på förmiddagen. På dagarna går de på efterbete i sommarhagen och hos grannen. Det sistnämnda har varit svårt för Maya, som inte trivs där och är rädd för grannens grisar. Hon stressar upp sig, och istället för att följa flocken, galopperar hon iväg i motsatt riktning och skriker efter hjälp. Ganska ologiskt med tanke på att flocken ger trygghet, men det är ett typexempel på hur orationell hon är och vilket ansvar det är att vårda henne.

 

Igår var inget undantag, hon var lika glänsande fin och glad som när hon tränat de övriga dagarna, för att sekunden senare totalexplodera. Hon spände sig och sedan small det. Hon slog tills hon inte kunde slå längre, då benen trots slagjord hamnade över skalmarna in i speedcarten och hon föll. Jag har varit med om detta förr, fast i samband med ridning, och alla de tre gångerna handlade det om den elakaste av elakaste insekter... älglusen!

 

Vi kan med 100% inte säga att det drabbade henne, men det finns ingen annan synbar anledning. Och hon är oerhört känslig för insekter, och att få en bitande lus och inte kunna slå bort den med svansen och eller fly pga vagnen är nog en svår situation för de allra flesta. Tack och lov lyssnade hon tillslut på Hasse, så han kunde få loss henne från skalmarna och och repen på vagnen som hon trasslade in sig i.

 

 

 

 

Dessvärre var det sådan kraft i slagen att hennes ben är  svullna i hasleden och skrapsåren svider rejält. Så nu blir det rehabilitering igen. Stackars häst, hon är så liten idag, självförtroendet i botten och glansen försvunnen. Jag har en haltande man här hemma också, som fick en del sparkar på sig. Men tänbart är att säkerheten alltid måste gå i första hand, nu är Maya en instabil häst så det kalkylerar vi med, men det hade vi kanske inte gjort om det varit Tösen.

 

 

Mia

 

 

 

 

Igår var vi på Romme i sensommarvärmen, och tittade på "vår" häst Truaxteer Elektra.

Trudi köpte vi ju som 7 månders föl, men eftersom hon kom hit och inte var tillräckligt avvand från sin mamma orsakade det så  stora problem, då hon skulle dia på alla stona, att de vägrade släppa in henne i flocken, och hon fick panik, och sprängde alla staket.

 

Vi sålde henne därför vidare till en annan familj, som satsat mycket på henne. Där fick hon en första kompis i valacken Gabriel, som stilla undrade vad hon letade efter, där under magen.

 

Det var ju något väldigt speciellt med Trudi. Något i hennes uppsyn och blick, som jag föll för. Det fick senare sin förklaring, då jag började studera hennes stamtavla. Numera talar man ju om nytt blod, och gamla stamtavlor med äldre blod är inte att eftersträva i aveln. Men jag kan ändå inte låta bli att imponeras då jag går igenom Trudis stamtavla, och förstår vad det var jag kände igen.

 

Trudis farfar är ju självaste Fast Photo. Mig veterligen har han inte lämnat några godkända avelsvärderade hingstar i aveln ännu. (Men jag kan ha fel.) Däremot så är ju Trudi far helt ostartad och oprövad, men eftersom du som uppfödare får betäcka egna ston och registrera dem, så kom Trudi till världen, och har därför som enda starthäst just nu, Fast Photo som farfar.

 

Men...... Det riktigt intressanta är ändå på moderns sida. Trudis morfars (Micko Tilly) mormor är den legendariska Frances Bulwark!!

 

Frances Bulwark (lånade bilder)

 

 

 

Det var det jag kände igen när jag såg Trudi första gången... Från bilderna på Frances Bulwark som hänger i rulltrappan på Solvalla.

Frances vann dubbla heat av Elitloppet 1953, och i samma lopp startade även hingsten Iran Scott!

Som råkar vara Trudis morfars farfar!! Snacka om dåtidens Golden Cross... Stall Tilly visste verkligen vad de gjorde.

 

Se gärna den underbara filmen från 1953 ........

 

 

I förra veckan presenterades en intressant artikel, på forskning gällande genetik. Det är en svensk tjej Lisa Andersson som gått igenom och kartlagt en stor andel islandshästar till en början, och deras rörelse schema och exteriör, för att se om hon kan hitta orsaken till att vissa islandshästar kan gå i 4 eller 5 gångarter, och andra inte.

 

Det som så revolutionerande upptäcktes var att de kunde isolera en förändring, en mutation på en del av ett kromosompar, där proteinet var kortare hos 5 -gångarna. Denna mutation kallas numera DMRT3, och kommer få stor betydelse för all forskning gällande rörelser på både människor och djur. Liknande studier har skett på andra håll på möss, där forskare hittat denna gen, men tydligheten och dess betydelse blev klarlagt genom Lisas forskning på hästar.

 

Snart visade sig det att mutationen hittades även hos varmblodiga travhästar! Där innebär den att hästar som innehar dubbel uppsättning av denna gen dvs AA, har lättare för att springa i trav i höga farter, än den som tex har CA. CA hästen faller istället över i galopp, då farten ökar, eftersom det är mer naturligt för deras rörelseschema enligt genetiken. Eftersom vi redan selekterar travaveln på prestationer, så finns det till störst del AA hästar i Sverige inom varmblodspopulationen, och en mindre del CA. Några CC finns överhuvudtaget inte.

Däremot finns det en högre andel CA och eventuellt CC hos de franska hästarna.

Hos de svenska AA hästarna kan man även se att resultaten talar för sig, de har en anmärkningsvärt högre startprocent i tidiga år, samt sprungit in mer pengar.

 

När vi kommer till kallbloden så ser det lite annorlunda ut. EGENTLIGEN ska det inte finnas några CA eller AA hästar alls, då den nordsvenska brukshästen inte bär på dessa anlag, enligt tester.Vilket återigen stärker misstanken om att varmblod avlats in i de kallblodiga travhästarna, för att öka dess prestationer och göra dem än gracilare.

Visst finns det en teoretisk möjlighet att en mutation sker utan genetiskt arv, eftersom den faktiskt någon gång uppstått i varmbloden, men eftersom det länge diskuterats om hurvida kallbloden Solo och Schuvarda var efter varmblodiga fäder, så känns detta troligare. Det finns ju även inslag av arab i det norska kallblodet, men detta ska då ha mindre betydelse antar jag för arvsanlaget att bära på DMRT3.

 

Det som är intressant och troligen den kallblodiga rasens räddning, är att här är det CA gruppen som står för de bästa resultaten. Det finns en mindre grupp AA, ca 15 % samt en mindre grupp CC. Det man har kunnat se utifrån ett blindtest är att AA hästarna har anlag för en orenare trav, dvs inslag av pass och tölt. Medan CA hästarna har en renare trav.  CC hästarna däremot får platsbrist och kan inte springa i lika höga farter i trav, utan att rulla över i galopp. Däremot tror Lisa att ju mer kallbloden utvecklas och springer i högre farter, kommer AA hästarna att komma till sin rätt och bli de som lyckas bäst, även om det säkert tar något 10-tal år till.

Intressant är att Järvsöfaks är CA! Han är ju ett fenomen i sig. Jag är ju väldigt nyfiken på vad Aldermarin är, med den lätta kroppen och avsaknad av hovskägg etc. Han är ju också väldigt travsäker. Vår Tösen har ju lätt för galoppen, men har ju också varit väldigt varmblodslik i unga dar, och det återstår väl att testa Marilyn, genom DNA analys.

 

Tittar man på Marans stamtavla så har hon Solo i dubbeluppsättning på bägge sidor (båda mor och farföräldrarna), samt även Schuvarda på Marine Svartens sida. Omara ryktas ha arab i blodet, likaså Donnagubben, finns också på flera ställen.

 

Men jag har beställt en intressant bok, med stamtavlor och bilder, där även alla de beryktade kallblodshästarna med varmblodsinslag finns med. Det är faktiskt riktigt spännande... för visst har de ändrats i exteriör med åren, och ett av de stora bekymren var ju den krympande mankhöjden. För att få bukt med det sattes ju en nedre gräns för mankhöjd till 148 cm vid avelsvärderingarna. Men också har man fått avla in lite större hästar, men de var då också grovare i typen, vilket blev lite motstridigt. Återstår därför en mycket intressant fråga, hur det går ihop med de hingstar (och ston) som numera har en mankhöjd runt 1,60 men är av den gracilare typen... Har vi AA hos dem?

Klack Jo är ju ett lysande exempel..... Men fenomenet Tekno Odin då, som har ett helt unikt sätt att röra sig och accelerera i travsäker stil, han är ju bara 1,50 ? Hm.....  tål att tänka på. Och tur är väl det. Trav ska vara en svårlöst ekvation, det är det som är skönheten trots allt.

 

Länkar till lite mer läsning i ämnet för den som är intresserad.

 

 

 

 

Här följer en liten genetisk skola om hur arvsanlagen kan slå igenom:

CC = homozygot C

CA = heterozygot

AA = homozygot A

(CC + CC = 100% CC

CC + CA = 50% CC och 50% CA

CA + CA = 25% CC, 50% CA och 25% AA

CA + AA = 50% CA och 50% AA

AA + AA = 100% AA.

 

Nu blir det också spännande att se vilka hingsthållare som kommer testa sina och vilka som inte gör det. Det finns ju ett värde som jag ser det för att utveckla rasen, men också ett moraliskt ansvar att inte förkasta dem som inte är AA eller då på kallblodssidan AC.

/Mia

Vi fick hela 60 mm regn nere på Bjurs under torsdagskvällen, vilket ställde till det för många. Vi var dock beredda på ovädret och hästarna fick en skön natt inne i stallet.

 

Chocken efter det tråkiga beskedet har börjat smälta in, och nu grubblar man istället. Varför?

Trots allt är det aldrig riskfritt, bara att få dräktigt är en svårighet för sig, men sedan är det hela 10-15 % av stona som resorberar mellan första beskedet på 17 dygn till 90:e dräktighetsdygnet. Men eftersom Tösen tog sig så fint i år, och bar Marilyn utan problem förra gången så var det inte något vi hade kalkylerat med alls.

Vi har ju också bestämt att föl vartannat år är mest humant, kroppen hinner återhämta sig, och mamman orkar dia sitt föl längre om hon inte är dräktig på nytt. Detta minskar också risken för livmoderinflammationer, är det konstanterat. Har man en större avelsverksamhet är det ju annorlunda, men för oss känns detta riktigt.

 

Anledningen till att stona resorberar är oftast akut livmoderinflammation eller kronisk livmoderinflammation. Tösen har varit hur fin som helst vid alla undersökningar, och har iallafall ingen kronisk. Veterinären såg inget nu heller (och det har vi inte heller gjort, tar in dem varje dag och går igenom dem noggrannt), men naturligtvis kan man inte vara säker utan ett cell och bakterieprov. Detta tar man vid misstanke om att stoet inte mår bra eller ska semineras om direkt vid första brunst, annars kan man vänta och ta det före nästa års seminering.

Hon har heller inte haft diarré eller feber eller någon förkylning alls eller andra tecken på influensa.

 

Andra anledningar kan vara tvillingdräktighet, något som vi inte heller tror på i detta fall, då hon visserligen hade fler ägg, men bara ett var i storlek för befruktning, och vid 16 dygn så såg man ett fint ägg i blåsan, och inget annat.

 

Andra orsaker till resorbering eller kastning, är stress, våld eller miljöombyte. Just därför är vi alltid noggranna med att hon har det lugnt och skönt under sin dräktighet, med minimala förändringar i rutinerna. Vi valde också att INTE åka på 30 dygns kontroll, just därför att hon lätt stressar upp sig i transporten. Det är en riskfaktor vi diskuterade med veterinär Anna, när vi var där på 16 dygns kontrollen, och hon avrådde från detta eftersom det ändå var sent på säsongen.

 

 Om vi hade åkt på 30 dygn, hade man kanske sett om hon resorberat redan då (vilket vi inte tror) men det hade iallafall varit försent att påbörja en ny inseminering, då stationen stängde för detta 10 augusti.

Efter en resorbering ska ju bakterieprov tas, och stoet ska komma i ny brunst eller sprutas igång. Provsvaren tar några dagar och sedan ska ett nytt ägg mogna fram innan man kan beställa ny sperma till ett första försök, och då hade vi passerat stängning och fått leta efter en annan station, som hade blivit en ytterligare stressfaktor och inneburit dubbel kostnad.

 

Den sista (och för mig troliga orsaken, efter sömnlösa nätters grubblande) är helt enkelt att den genetiska faktorn spelade in. Vid befruktningen kan det uppstå ett fel i sammansmältningen av kromosomerna som gör fölet livsodugligt. (Om hon nu inte bär på en osynlig livmoderinflammation det kan vi få facit på längre fram)

 

Anledningen till att jag tippar på att hon resorberat embryot (före 40 dygn) eller fostret (äldre än 40 dygn) runt 40 dygn är att hon hade en gulkropp kvar, något som de ska ha när de är dräktiga till 40 dygn, eftersom livmodern producerar prostaglandin för att inte tillbakabilda gulkroppen direkt. Efter 40 dygn bildas nya gulkroppar och finns kvar till ca 150 dagars dräktighet, då går det hela in i en helt ny fas.

 

Veterinär Ingela reagerade redan vid undersökningen innan hon fått in ultraljudet att det var rejält slutet, och att något inte kändes som det brukar vid dräktighet. Ultraljudet bekräftade då det hon misstänkte att det var tomt. En gulkropp stod forfarande kvar på ena äggstocken och den bör ramla bort inom kort, och hela  stoets cykel startas om.

 

 Eftersom hon  ju inte gått i ny brunst ännu, vilket hon borde ha gjort om hon resorberat före 30 dagar, så blir slutsatsen att hon kommer visa något under de närmaste dagarna. Hon blinkade lite igår, men vi har inte sett något brunst kissande alls. Dröjer det ännu längre så var det senare, således ett foster.

Nu blir ju brunsterna tystare, en del ston går helt i träda under vinterhalvåret, men sådan lycka har vi aldrig haft, med ett helt stall fullt av bara brudar.

 

Vila i frid du lilla!

 

 

 

 

Maya tränar på bra, jag sällskapar fortfarande på turerna, flåsandes i backarna, och vi kör varannan dag ca. Snart tror jag att Hasse kan gå ut med henne själv,eller så rider jag igång Tösen igen.

 

Marilyn börjar sin inskolning i vagn under nästa vecka, och det ser vi fram emot. Om allt går som det ska så kommer hon hem till nästa månadssifte.

 

Predator Lavec startar på, och det blir en liten slant vid nästan alla starter. Han går med sin udda balans med en sko, tycks fungera väl även om jag mest tycker det indikerar på en snedhet hos hästen som borde åtgärdas, om man nu kan hitta den?

 

Jaha......... nu ska jag drömma om att storken kommer med en ny bebis till Tösen, och att allt bara var ett missförstånd. För åh vad jag känner med de som skulle ha blivit fölets ägare /tränare. Detta fanns inte på världskartan.

Vi tvåbenta kan ju bara köra på igen........ med hästar är det säsongen som styr. Vi kan ju inte ha nyfödda föl i vårt antarktisklimat här i Dalarna, vintertid.

 

/Mia