Lilla tösa maja..

Vad tänkte hon på igår? Inte på oss eller alla de spelare som satsat sina slantar på henne, i allafall.
Hon var så fin i värmningen, bjöd hela V75 publiken på sin allra snyggaste trav, skred fram med böjd nacke förbi publiken. Om någon nu undrar varför hon alltid får gå  nära förbi publiksidan i trav så är det för att hon ska få chans att titta på allt runt ikring, för att minimera risken att skrämmas av någonting under loppet. En liten åtgärd vi lärt oss under åren med Tösen. Men, men...
Hon var som sagt på topp. Blev direkt spelad, och favorit, trots att hon inte var riktigt betrodd av tidningar och program. (Med all rätt.) För det är just charmen med Tösen. Man vet aldrig... hon var som sagt i toppform, och med facit i hand så  var det riktigt, hon gick en tid med 40 m tillägg på  33,6 med två galopper på ca 70 m vardera. Efter loppet tog hon inte en pust... helt oberörd. Varför hon galopperade? Efter provstarten som var alldeles perfekt, så hade hon inte en tanke på att vara en del av loppet. Totalt okoncentrerad och sprang och tittade på allt annat. Hon bara lekte...

Men jag vet vad hon tittade på. Killar... för när vi kom in i stallet så visade det sig mycket riktigt att hon börjat brunsta. Vi hade inte märkt någonting, förutom att hon  var lite mer stressad igen, och var sällskaplig. Borta var den tuffa Tösen... hon med de vassa tänderna. Ingen cooling där alltså...

Förra gången stämde allt men de andra ekipagen tog upp så kraftigt att Tösen stördes... men nu... som klappat och klart. Suck... bara att ta nya tag. Tur bara att man inte har likadant humör som proffstränaren i stallet bredvid... gisses vad arg han var... skällde och rev av saker så det hördes över halva Borlänge. Det är trav det. 

Kellie åkte tillbaks till sin fodervärd i fredags, och då hade hon börjat brunsta innan. Tösen har säkert också undrat var Kellie är, och flocken är inte intakt längre. Så vi får ta nya tag, gäller bara att hitta nya lopp....

Ibland undrar man varför vi bara har ston, när de är så krångliga?! jo, då har man något att skylla på! Sedan kan man se saker på olika vis. Om man har en häst som alltid gör sitt bästa, men ändå inte räcker till... då kan man inte bli arg över det, bara lite diskret besviken. Sedan kan man ha en häst som skulle kunna runda det mesta utan en pust, men bara gör det när allt för dagen stämmer i humöret... då har man en häst som inte gör sitt bästa, men har kapacitet och talang långt över det  vanliga.Är det då man smyger ut i skogen och vrålar när ingen ser... ?


Apropå Brunst...
Förra sommaren hände en ganska olustig sak. Sandra och jag var ute och red. Och Sandra satt på Copy. Hon är ju en dam av världsklass som ni kanske vet vid det här laget, och j-igt snygg. Vilket hon naturligtvis vet. Paris Hilton släng dig i väggen.( Du är bara en mycket liten diva jämfört med henne.) Men, hur som helst hon var tokbrunstig. Copy alltså.
Vi passerade en liten hage i skogen där det ibland står en ardennerhingst som tillhör en av våra grannar.
Ojdå, tänkte jag nu blir det besvärligt. Vi får hoppas att Copy inte är intresserad av en sådan stor herre. En ardenner väger runt ett ton uppskattningsvis och det var inte riktigt vad jag tänkt mig att min dotter skulle sluta sina dagar klämd mellan en diva och ett ton ardenner.
Men mycket riktigt... Copy tvärstannar.... och börjar backa!! rakt mot staketet. "Mamma!" ropar Sandra. Skänkla säger jag, ordentligt och lägg på spöet på rumpan. "Skänkla på Copy?" det går ju inte... hon är ju travhäst och förstår inte, utan blir väldigt förorättad av denna okänsliga handling. "Skänkla på du, har du tur sparkar hon bakut och det passar ju bra"
 I sakta mak kommer ardennern gående klart intresserad av vad som försigår. Herregud, tänker jag... nu vädrar han snart brunsten. Vad gör jag nu? jag vänder Tösen och tar tag i tygeln på Copy och försöker bogsera med mig henne. Mellan denna tjuriga märr (eller väldigt sugna märr) och ett ton ardenner finns min dotter. Det ända som nu hindrar honom att hoppa på är ett patetiskt litet nylonband på 50 cm höjd. Utan el. Tjoho.

Ardennern nosar lite försiktigt i luften och Copy backar ännu närmare, då kommer skriket jag väntar på. Det är jag som skriker. Copy!!!!!! Sedan är jag på väg för att slita av Sandra från ryggen och över på Tösen.

Då vänder ardennerhingsten sig om och går. För mycket liv här, tycktes den tänka. Kvar står vi, med en kissande Copy. Ett ton ardennerhingst föll från mina axlar, och Sandra kunde sitta kvar. Men minen när Copy blir "ratad" av en ardenner, är oslagbar. Lika kul som när korna i grannens hage busvisslar efter henne, och hon låtsas inte se eller höra. De älskar henne....


Men denna lilla alldeles sanna historia är inte slut än. För jag berättade den nämligen för min granne. Vars föräldrar också har en ardenner i samma område. Men vilken hingst menar du då? säger hon. Lennarts hingst, den som går i skogen där uppe... 
"Menar du Ramona?"
"Ramona?"
"Ja, Lennarts ardenner... "
Ja?
"Så länge jag känner till att Lennart har haft Ramona har hon alltid varit ett sto."

Hasse!!!!!!!!!!  Jaha, men jag har för mig att det var en hingst. Men det kanske var den han hade innan.......

Nu tar vi nya tag! /Mia

Vilken häst vi har...

Ja, det blev ju ingen vinst. Det blev galopp och som den orättvisa sport det är så kan man heller aldrig veta vilket humör bandomaren är på, utan idag var det vi som fick "oturen" som så många andra drabbas av. Därför blev det en diskning efter en galopp  högst 70 m. I protokollet står flera galopper... och gränser brukar gå vid 100 m. Men vi gratulerar Ettingbo Dalar som vann, och varit så fin de sista gånger vi mött honom. Nu lämnade han över oturs-stafettpinnen men vi tänker dock lämna den vidare nästa gång, till någon annan.

Tösen var fantastisk bakom startbilen. Hon var fantastisk hela dagen. Någonting har hänt med vår tjej. Hon är inte längre någon liten tös, utan en tävlingsindivid. Borta var nervositeten både i transporten och innan värmningen. Borta var den ödmjuka häst som söker tröst hos de andra i stallet.
I stället fanns där en stor, högrest häst, som sprang på transporten, (med matte hängandes i grimskaftet likt en spratteldocka) och som vant backade in mot väggen i utselningsstallet för att sova en stund. Och varje gång boxgrannen slängde ett öga mot henne, fick hon onda ögat tillbaka och fick se hela Tösens vackra tandrad.Så det är så man skrämmer upp konkurrenterna(?!)

Men... loppet startade i högt tempo, och Tösen med sina långa steg fick upp farten rejält, efter ca ett varv så dämpande framförvarande kuskar tempot, genom att "ta upp" sina hästar rejält. (Där satt den...) men Tösen hinner helt enkelt inte med att bromsa med sina långa ben...
("kan du inte hålla reda på dina f-bannade slingerväxter..." ekar i mitt huvud, någon som vet vad det kommer ifrån?)

..och därför blev det galopp. Med facit och med vår "nya" häst kanske hon kunde gått mer offensivt i tredje spår, så hon får bestämma tempo själv. Men eftersom hon varit lite ur form, så valde Kajsa den lugnare taktiken.

Men... nu är hon toppfräsch tills på lördag, då hon startar på två tilägg, på Romme travbana. Då får hon jaga...

En liten rolig anekdot från stallet på Gävle: 
 Vi selar alltid inne i boxen, för att Tösen ska få lugn och ro, då det springer mkt folk på stallgången. När vi öppnar dörren så tittar en man in och säger:
"Det var en grann häst". Vilket lopp ska nI  ut i?"
Vi talar om det.
Men?!! det är ju ett kallblodslopp!
Ja?
 O, fy faan... vilken tur det inte var samma som vi då!!
Vi ler lite. Så tittar han in.
"Men fy faan vad stor han är!" Vi leder ut henne på gången. "ÄR DET ETT STO??"
Ja.
"Oj, oj, oj. Vad är det för stam i henne då?"
Vi talar om det.
Då backar han mot väggen. (?!)
Sedan står han kvar där på säkert avstånd, och bombarderar med frågor.
Han glömde nästan helt bort sin egen häst, och Tösen var så mallig... ( möjligen några fler som var..) Hon sträckte på sig så mycket att jag nästan inte nådde upp att fästa säkerhetsremmarna runt vagnen.
Var ska detta sluta? (Tur vi fick komma ner på jorden igen efter loppet.)

Igår när lilla Elina 4 år kom på besök för att rida och sköta om Kellie, så fick vi svaret.
Hon hann ta ca 2 borsttag i manen på Kellie, sedan small det i väggen. Bakom oss stod Tösen med öronen rakt ut som en åsna, och ögon som ett förorättat barn. När nu inte det hjälper på en 4 åring, som ögonen glittrar på som ett fyrverkeri var gång hon ser shetlandsponnyn Kellie, så small det igen. Och igen.

Elina är en tum hög. Hon kan passera bredvid boxdörrarna utan att märka hästarnas huvuden som hänger över där.
Så när Elina ska lämna tillbaks en borste så passar Tösen på. Hon bara måste få tala om att hon ju är mycket goare än Kellie. Så hon sträcker sig och ger Elina en rejäl puss på huvudet, och kör som en elvisp med nosen i håret på henne. Vilket kittlar rejält.
Och som hon skrattar. Äntligen, tänker Tösen!! Nu, kommer hon till mig. Till stjärnan. Ett litet missförstånd bara.

Då sätter Elina på sig hjälmen.  Och går tillbaks till Kellie!
Gissa vem som ligger illa till i hagen nu.


I dagens travrond finns en helt fascinerande ledare. Man tar upp dopingfrågan. Och slänger skit på bla. Sanna Kallur. Hur kan man göra det, på dalarnas helgonförklarade kulla nr 1. Inte snyggt...
Det mest spännande och mest irriterande är att man jämför henne med en häst!!
Man ifrågasätter helt enkelt Sannas rätt till att ta smärtstillande för sin stress fraktur. Smärtstillande är inte prestationshöjande i sig, utan dämpar smärtan för att man ska kunna prestera något så när i förhållande till vad man brukar.
Det kan tyckas väldigt dumt med tanke på att man utsätter skadan för ytterligare slitage. Men det är väl hennes val? hon springer ju inte fortare än hon brukar? Och hon känner ju sin egen smärtgräns.
Men hur jämför man det med en häst då?

Jo, det är noll tolerans mot smärtstillande för häst som ska starta. Naturligtvis!!!
För hur ska den som ger hästen smärtstillande kunna veta hur mycket det skulle ha dövat smärtan? Skulle hästen tala om det? Jo, tack herr tränare det känns helt okej! visst kan jag springa ett helt lopp.
Om vi människor tror oss veta bäst, och hästarna inte var skyddade av denna lag, skulle åtminstone  hälften av alla mindre kunniga travmänniskor, ( kanske kunniga också) ta detta för ett okej och starta med smärtstillande i sina hästars kroppar.

Jag är verkligen inte för doping, men jämför inte människor med djur och definitivt inte tvärtom!

Ha det! Mia







Mallapor...

Jodå! Idag var Tösen ute och körde ett träningspass med vagn, och Copy fick äran att vara sällskapshäst åt Piggelin på ridbanan..
Copy är ett sto av rang. Stilig, ädel,blåblodig. Och travhäst... Hon har inte haft sadel så mycket men får följa med ibland på någon tur..
I hagen förpassar hon den lilla uppnosiga ponnyn (skimmel till på köpet) till ett hörn, så ofta hon kan, bara så att hon vet att hon inte har något att hämta här.

Men skrattar bäst som skrattar sist... Att vara en stor travhäst med stora rörelser på en liten ridbana, kan även få den mest begåvade att framstå som bambi på hal is. Hur katten gör man egentligen?

Så där stod mallaporna och tittade...

Hon kommer definitivt få en extra spark i hagen imorgon! / Copy

                             Stå där och var dressyrsnobbiga bara!!

Raden så här långt..

Just det! Ytterligare ett sådant där härligt trav-ord: "Raden". Det är så mycket man måste lära sig att hänga med om man inte fullständigt ska se ut som ett UFO när man är i stallet på travbanan.

Men favoritperson i de sammanhangen är Kajsa Frick. Hon ler bara så överseende när jag pratar och försöker beskriva något på hästspråk. Ser ibland lite konfunderad ut när jag prövande säger ett litet trav-ord jag just snappat upp och tror mig veta hur och i vilket sammanhang det ska användas. Men hon lyssnar artigt, dock lite generad skulle jag tro.
Andra tittar lite med sned blick eller flinar. Men flina på ni! För nu är det ingen som skrattar åt vår häst i alla fall!!

För raden ser ju så bra ut...  Just det. Vi avslutade förra säsongen i oktober, då vi kände att kylan var på väg. Vi ville att Tösen skulle ha så mycket positiva upplevelser med sig in i vintervilan, så att hon skulle se framåt med förväntan och glädje på kommande säsong. Och oj, så rätt det blev!

Första starten lite ringrostig och med bara ett snabbjobb i kroppen, så sprang hon in på en fantastisk andra plats på Gävle.
Med den farten i kroppen så var hon super laddad och i fin form till nästa start. Midsommartravet på Rättvik.
Men vilken katastrof........
Vi glömde ju bort en liten detalj, i vår iver. Travet är ju inte till för de aktiva och deras hästar. Vem skulle då betala alla prispengar och bekosta banorna? Nej  just det. Travet är till för spelarna. Spela kan man idag göra nästan var som helst utan att alls behöva gå i närheten av en livs levande häst. Den trenden har inte varit positiv för någon utom möjligen för ATG. Därför måste nu travbanorna locka publiken till spel på plats. Och hur gör man då?
Man startar trav med underhållning!

Fantastiskt... bara en liten detalj. Vi tränar våra hästar tidigt i ålder för att de ska förutom kunna springa ( jävlar, trava..) bra så tränar vi även tidigt att åka till banan och uppleva omgivningen. Det är mycket folk, högtalare, hästar huller om buller, musik som skrålar och traktorer och andra redskap. Fine! Bara att öva på. Men vi glömde visst som sagt en lite detalj..

Levande orkester på inneplan!!! Jodå, alldeles livs levande en hel fin orkester spelandes under värmning för att underhålla publiken. Inte på publikplats utan inne på banan. Vilken häst vid sina sinnens fulla bruk tycker att det är helt okej att utöva sin sport på hög nivå, och helt kunna låta bli att stirra sig trött på ett gäng för dem fullständigt underliga, skränande varelser?

Inte Tösen i allafall. Hon blev tokhet! Trots flera varv runt så var detta helt oacceptabelt för henne. Men är det midsommar så är det. Och som sagt, det är ju inte hästarna som är huvudsaken på en travbana. Så hon slängde sig i galopp. Ville bara hem.

Så... till nästa unghäst vi tränar är det bara att ta tag i saken. Tur att vi bor i Bjursås. Jag kan ju ringa och höra om de inte kan flytta nästa dragspelsvecka hit till oss på gården, de kan ju rigga upp sig utanför hagen och köra några timmar, så är saken biff sedan. Blir toppen! Annars klämmer vi in oss på allsången med Kikki Danielsson, blir säkert uppskattar för både hästar och publik på Dössberget.

Men sedan vände det, som jag redan skrivit om. För nu blir det inga starter på sådana evenemangsdagar på ett bra tag. Det är inte hästvänligt helt enkelt!

/Mia





Så var det dags igen..

Mardrömsveckan har startat.
Upp och ner som en berg och dal bana. Idel hopp och tro om framgång, eller nervositet och magont, för att det ska gå helt fel.
Vad jag talar om? Det är dags för start igen!!
Våran älskade Rexbo Tösen är i form igen. Efter förra starten på Gävle travet, då hon joggade sig måttligt intresserad i mål som trea (!) kände vi direkt att något var fel. Visserligen är det en mycket bra placering, då motståndet var en klass högre än tidigare. Det här året har gått så otroligt bra, att hon klättrar snabbt i klasserna. Men.. hon hade inte klippet i steget. Hon visade inte sin show för publiken som hon annars alltid bjuder på i värmning och defilering. Värmen brukar hon inte ha problem med, och hon var ovanligt sammanbiten i stallet före, trots svettningar som tyder på nervositet.

Väl tillbaks i stallet var hon som ett benrangel. Hon hade svettats bort ca 25 kg. Ett normalt kallblod har lite hull att ta av. Men våran tjej är av det sportigare slaget, samt en stress-häst. Hon kan helt enklet inte bli tjock. Men denna gång hade hon inga reserver i kroppen, och hade uppenbart druckit dåligt. Hon är ju lite kinkig med vatten, och vill aldrig dricka när hon är borta. därför tog hon inte i. Men hon skötte sig så bra, gick felfritt och rundade klungan av hästar som tjänat in långt över hundratusen kronor, mot hennes då 71 000 ca. Vilken häst!
Med facit i hand skulle hon inte startat. (Påminn mig inte igen, om ni inte vill slita ut mitt hjärta. Detta förlåter jag mig aldrig för.)  Men hon visade ju inga symtom innan. Och hon avr så glad när vi körde fram transporten.Men så ärligt att göra sitt bästa ändå.

Men... bara att ta tjuren vid hornen, och rannsaka sig själv. Vad har vi gjort för fel? Steg ett. Mer mat. Steg två. Hur? förmycket mat stiger henne rakt upp i huvudet och hon blir ohanterbar. Totalt lost. Vad är det som brukar tända "heta" hästar. Jo havre.  Då så. Havrefri kost fick det bli. I massor. Vi vet att hon är känslig för "färdigfoder" så det gäller att hitta ett bra.
Steg tre. Vatten. Hur? Jo vi måste ersätta svettförlusten och binda vätskan i kroppen. Och gärna väcka lusten till att dricka mer.  alltså fick det bli  saltlösning.

Det har fungerat så bra! Nu efter två veckor är hon bättre än någonsin. Stark, kraftig och fräsch. Och harmonisk, som en helt annan häst. Det kanske inte låter så märkvärdigt för er, men för oss är det ett under. Att vår tjej skulle mogna till detta år är inget oväntat, för vi har planerat, väntat och väntat.. slutat när det gått som bäst och lagt ner enormt med arbete på mental övning, miljöanpassning och transportträning. Men att det skulle leda till två segrar hitills i år, är över förväntan. Och att vi skulle få en "ny" häst kroppsligt var inte väntat.

Varför detta är så unikt ska jag berätta så småningom. Vi har ju kämpat i flera år med denna smått unika häst. Men hon har bara felat... stress, galopper, klastrofobi, och massor av otur... som en förbannelse. Men aldrig att vi gett upp! Bara ändrat i tidsschemat något. Med hästar får man aldrig ha bråttom. Då kan man lägga ner och köpa en cykel istället.

Grunden till vår lilla hobbyverksamhet är glädje. Vår glädje och hästarnas. En häst som inte trivs med att springa eller jobba, är det ingen idé att gå vidare med. Men att stå bredvid ovalen och se sin häst showa upp sig, skrida fram i ett passage liknande steg, med böjd nacke och totalt bära upp sig själv, är helt fantastiskt. Ingen trött omusklad kropp här inte. Att sedan se henne slänga med huvudet av förväntan, det är total lycka!

Första segern på Rättviks travet i år, bröt jag ihop helt. Hon tog spets i andra kurvan och höll den. Halv varvet kvar var jag svimfärdig. Ärligt talat, jag skiter i pengarna. Visst är det skönt att ha till mat och övrigt. Men det var inte det... Det var för hästen. Äntligen fick hon visa vad hon kunde! Att se henne lyckas, precis som när ens barn tar sina första steg, eller läser sina första ord själv...
Jag höll andan så hårt, ville följ henne fram till målet varje steg. Kändes som om jag inte våndades med henne ända fram, så skulle det gå åt skogen igen. Men inte... sista kurvan bara drog hon. Och drog. Och drog...  hon bara lämnade de andra kvar. När speakern refererar så säger han en fras som jag aldrig i mitt liv glömmer. : " Men i ensamt majestät kommer Rexbo Tösen mot mål..."
Jag fullständigt bröt ihop. Jag grät och skrek samtidigt och slog med knytnävarna mot Hasse och kramades samtidigt. Hon lämnade de andra med ca 60 m. På målfotot står det vunnet med många, många längder...
Och ingen ända gång har hon fått pisk. Kajsa (Ja, Frick förstås- Sveriges bästa tjej) bara visar den,kan knappt driva. Bara länga lite på tömmarna. Så känslig är hon fortfarande.

Äntligen rättvisa!  äntligen är vi med i matchen. Varenda dags arbete, glädje, svett, blod ( vårat) och tårar var helt plötsligt betalt. Resten är bara plus på kontot.
En hel vecka behövde vi vänta på nästa seger. Då fick hon också tur för första gången.

Önska oss lycka till!

Mia