Alla tjejerna hemma igen!

I sin egen box..


Äntligen är alla brudarna hemma igen! Ja, tjejer, stona eller brudarna. Kärt barn har många namn.. Däremot har jag väldigt svårt för märr. Låter precis som när vissa män kallar sina respektive för kärringar...
Men ibland kan det vara bra att ta till. Ordet märr alltså...

Våran älskade Copy L.J har varit på betäckning. Och ÄNTLIGEN KOMMIT HEM IGEN! Det har varit fruktansvärda veckor. För oss alltså. Men även för henne. För naturligtvis som i alla tjejgrupper så fanns där några f-bannade MÄRRAR... Vår lilla blåblodiga prinsessa med äkta "prinsessan på ärten "-gener blev ordentligt mobbad.

Det började så klart redan när vi lämnade henne. Vi fick släppa henne i en stor fin gräshage tillsammans med 20 tal andra ston. Och naturligtvis kom där en MÄRR travande. Trots min argaste blick så högg hon  Copy rejält. Vart än hon försökte gå så kom hon efter. Copy tittade förtvivlat efter oss som stod utanför hagen, och hade inte en chans.

Hon föstes utanför hela tiden av märren med några efterhängsna brudar i släptåg. Precis som i skolan på högstadiet. Det är absolut ingen skillnad. Tjejer som tjejer.. så fort de hamnar i gäng så är det kört...

Min mage vände sig ut och in när vi åkte därifrån. Ni som har barn och lämnat på dagis på morgnarna kan ju tänka er. När barnen står där vid fönstret och ska vinka medans snoret rinner och kladdiga händer slår mot rutan...
Då känner man sig som världens sämsta och grymmaste förälder... Att lämna Copy var ÄNNU VÄRRE!
Sex veckor på lösdrift med grimma  på och utan skor  i inte allt för skönt väder. Copy som annars helst sover inne, med minst 30cm tjockt spånlager för att ligga tungt och inte få skav på sina känsliga spiror. Mjuklädergrimma på med ludd, endast vid in och uttag och när hon får sin dagliga salongsbehandling på stallgången. Annars utan..
 Ni kan ju tänka er...

Hon är så förorättad! Trots den fina vård och vetrinärbehandling så dög det inte åt ers nåd! Hon sa inte ens hejdå till personalen utan rusade på transporten och undrade varför husse tar sådan tid med att stänga och åka.
Väl hemma gick det inte att mutas med morötter och inte heller alla välkomstpussar från stallkamraterna.
 Copy skulle äta och sova. INNE.. Behöver jag säga det. Och äta hö i sin egen box alldeles ensam i sin egen takt.
Först efter en natts ordentlig sömn fick vi gosa lite.

Våra fantastiska tjejer förstod att något var fel. De lät Copy vara ifred men höll vakande ögon över henne hela första dagen. Så sakteliga fick äntligen allas vår underbara empatiska lilla shettis Kellie närma sig försiktigt.
Så nu väntar vi med spänning på fölet. Ja, det är ju förstås väldigt många månader dit, men vi har mkt att förbreda.
Namn till exempel...

Nu några veckor senare är de tajta med varandra igen.. Äntligen!

/Mia


Jaha, då var det dags då...

Jag ska försöka mig på bloggandet. Eftersom det alltid poppar upp en massa saker som jag gärna disskuterar, och nästan alltid lyckas tråka ut mina medmänniskor med, så är ju detta perfekt... säg det inte till min man bara. Han är så hemlig.

Men skrivkrampen finns där. Oavsett jag vill eller inte. Just nu brinner jag för hästar igen. För några år sedan fick mitt liv en vändning. Jag fick chansen att ta vid mitt liv där det en gång slutade. Om ni förstår vad jag menar..

Just nu har jag tillsammans med familjen fyra stycken hästar, en shettis, en korsningsponny welsh/arab samt två travhästar. Ett dräktigt varmblodssto samt ett aktivt tävlande (förlåt... där kom det, feltrampet...) STARTANDE kallblodssto!

Just det där med att säga rätt eller fel är just så oundvikligt och totalt avslöjande! Trav hästar tävlar inte, de startar. Ridhästar tävlar tillsammans med sin ryttare och kallas då ekipage! Otroligt stiligt. Borde kanske Micke Nybrink och c/o inom travet ta efter. Det är så fascinerande att höra att kusken alltid vinner loppet!! Men hästen då? hoho jaja... säger då det. Nu kanske ni snart får grepp om vad den här bloggen kommer att handla om.

Återkommer till hur det började...
Godnatt /Mia

Välkommen till min nya blogg!