Året som gick...

Som vanligt så är jag mer förtjust i att fira nyår än jul. Jag tror det beror på att julen inte riktigt enbart har varit ett tillfälle för gemenskap, utan handlar lite om att visa upp vad man får, och kan ge. Jag är nog lite känslig som lägger vikt vid det, då det egentligen alltid varit härligt att umgås och ha trevligt, men en viss ovilja känner jag alltid för julhelgen sen jag blivit vuxen. 
Visst är det härligt med julklappar och att få se barns glädje, men var går den sunda gränsen för att de fortfarande ska glädjas? När några syskon som fått julklappar för över 20 000 var, och trots det hamnar i bråk för att det skiljde 500 kr? Var är glädjen och värdet i att få en gåva då? Eller de barn som väldigt gärna önskat sig någonting särskilt, men föräldrarnas begränsning hindrar det. 
Vem drömmer inte om att någon gång få ge precis det var och en önskat sig? Att inte ha någon limit alls. Men om det händer om och om igen... är det lika uppskattat då, och är det verkligen en önskan om att verkligen få ge som ligger bakom då. 
Som sagt var går den där gränsen för rätt och fel? 
Jag kan bara konstatera på siffrorna i handeln som ökar för varje år, att konsumerandet av prylar och mat inte tycks ha någon botten. 
 


Jag lider med de barn, som ska träffa sina kamrater efter jullovet, med en klump i magen. Bara de inte frågar vad jag fick. ...
Eller med de vuxna som inte kan ge, fast de gärna vill. Där värmer det att se att så många engagerar sig för att samla in matkassar och klappar och dela ut. För alla de som engagerat sig för de som verkligen annars skulle stå utanför, hoppas jag att maten smakade extra bra i år. Det måste vara en tillfredsställelse i världsklass.

 

Nyåret tycker jag är betydligt roligare, man kan glömma allt som inte gick som tänkt, och glädjas åt det som gick bra. Man lägger allt gammalt bakom sig och ser fram emot ett nytt år där allt kan hända.

Jag kan väl krasst konstatera att hälsan inte varit den bästa i familjen. Hoppas nu att alla är på bättringsvägen, och att 2014 får bli ett bra år. Ett milt sagt turbulent år på jobbfronten, där arbetsgivaren trodde sig kunna smickra sig till att det är egentligen inte rimligt att du ska utföra 3 personers uppgifter, men eftersom det är just DU så är vi inte oroliga, du fixar det. 
Vi har haft ovanligt höga veterinärräkningar också, och vi fick ta farväl av vår vackra Maya. 

 
 

Till de mer glädjande ämnena hör att Johhny fick fast tjänst på KS och Robin hittade jobb som yrkesförare och bärgare. Min fantastiska äldsta son friade till sin älskade sambo. Kan inte tänka mig två mer passande människor för varandra, än just de två.
 
Tösen blev efter omständigheterna dräktig tillslut... 
 
 
Marilyn gick sin premie... 
 
 
vilket kändes riktigt långt bort efter detta... 
 
 
 
Och efter ett ganska händelserikt år med ett ganska trött och utslitet hjärta, kom så plåstret och lindringen för själen.. 
 
 
 
Så nu hoppas vi på ett alldeles UNDERBART 2014, med glädje och lycka för alla! 


 
 
 
 
 
 

Vi har inte riktigt vädrets makter med oss..

En bild från förra året, alldeles underbart härligt.

 
Det har varit Simone och Ivar och ner till -20 och upp till +7grader, om vartannat. 
Tösen vill helst vara ute, men inte om det blåser eller är blött. Hon mår bäst då hon får röra sig hela tiden. Det har visat sig att det fina hö vi köper från Furudal, innehåller väldigt mycket socker. Det där beror på när på dygnet bonden skördar, dvs ljusets påverkan av fotosyntes bildning, om jag uppfattat det hela rätt.
Tösen tycks vara överkänslig mot socker under sina dräktigheter, och även Marilyn reagerar ju med svullna ben. Så vi har fått köpa in lite extra hö, som Tösen får tillgång till, och nu är hon bättre igen.

Predatorn är numera mattes gullegris, vilket han tycks vara synnerligen nöjd med, och på sitt lite egna diskreta sätt visar sitt missnöje när jag pysslar med någon annan än honom. 
Hasse fick sig en liten överraskning ( trots att jag varnat honom, har ju hört mig för lite hos tidigare stallet) när han skulle låta Predatorn trava för första gången. Han blir lätt överhettad och väldigt glad. Så det gick väldigt mycket fortare än den jogging Hasse hade tänkt sig, och tog ett tag att få ner honom i ett lämpligt tempo. Detta resulterade i att han genast blev tjock i bakbenen, på det ( för honom lite väl hårda) underlaget. 
Vi måste ju ta hänsyn till att han inte är uppvuxen här, och har anpassat sig till andra förhållanden.
Men med lite pyssel så blir det bättre och bättre, och det blir många timmar för mig med honom. Något intressant som uppenbarat sig, är det att han är väldigt, väldigt rädd för att halka. Och eftersom det är  något som även jag dras med genom min dåliga balans, så trivs vi verkligen ihop. Han stöttar mig så fint när vi går mellan stallet och hagen, och jag ser mer och mer vilken otroligt underbar häst detta är, som bara vill väl. Jag tror faktiskt han laddar så väldigt, därför att han vill prestera. Så det blir ett intressant jobb att försöka få honom att lära sig att trava lugnt, och spara resten till framtida lopp. 

Och som sagt det intressanta då.... Den reaktion han visar i vänster bakben, som blir bättre men visar sig tydligare när han sprungit, tror jag kan komma sig av att han vid något tillfälle har gått omkull och fläkt sig. Jag tror inte det handlar om någon stor fläkning, då hade han visat större problem innan han kom till oss, men det kan räcka med att benen glider åt olika håll och en sträckning uppstår.

Och... så har vi haft besök av varg. Vi fick det bekräftat av länsstyrelsens spårare som har varit här idag. Vi vet ju sedan tidigare år att de passerar emellanåt, och så har vi ju Lo och björn, men när de är bara 100 meter från huset känns det väldigt olustigt. Och det handlar troligt om ett ungt djur som tyvärr saknar upppfostran att hålla sig ifrån bebyggelse. Sånt händer då föräldrarna av någon anledningen dör, och inte lär upp sin flock.

Bilderna är väldigt svårtydade men storlek och spårlängd, samt hundens vittring bekräftar att det rör sig om varg. 
 
 
 
 
 
 
 
Nu är det dags för mockning, helgens bästa stund för hjärngymnastik och styrketräning. 
 
 
 
 
 

Vilken storm vi har...

Det blåser och blåser, men ingen snö. Hästarna blir lite busiga och är inte allt för förtjusta i att vara ute.
Tösen har haft lite besvär igen med viktuppgång, samtidigt som hon ropar efter mat hela tiden.
Något tycks störa henne, och lugnar det sig inte får vi ta ut veterinären igen.

Maran jobbar på bra, och nu syns det på kroppen att hon är inne i en positiv tillväxtkurva, och har stabiliserat sina ben och hovar igen.
Preddan har fått sina framhovar fixade, med speciella skor fram, med öppen tå. Den är lite mer rak än rundad, och ännu så länge är det enbart positiva reaktioner. Men han behöver vänja sig vid sina nya fötter med rejält nerkortad tå, så vi ropar inte hej ännu. Fungerar detta bra blir det likadana bak, då vi tror att tåkappan hindrar hans steg lite grann. 

Vi har letat länge och har bestämt oss för att prova den kända hästkarlen Holgerssons teori och även hans skor för tävling så småningom, eftersom Preddan bestämt trampar av sig skorna, vilket är ett tecken på att de inte sitter bekvämt. 

 
 


Sandra börjar sakta bli starkare, även om det kommer ta sin tid att piggna på sig igen. Dåliga järn och D-vitaminvärden i kombination med sömnsvårigheter tär på orken. Det är nu vi skulle haft den där lägenheten på Teneriffa vi drömt om... 
Hon har fått remiss till sömnklinik, och ska försöka sig på att sova med en massa sladdar kopplade på kroppen. 

Själv har jag stora förhoppningar om att få tillbaka mitt förstånd. Min arbetsgivare har rott hem ett nytt kontrakt som ger oss möjligheten att utöka vår verksamhet och detta innebär att vi kommer få varsin portfölj hädanefter, och bli 3 stycken som delar på samma distrikt, men med olika varumärken. Glädjande är att jag får fortsatt förtroende för mina favorituppdragsgivare på barnsidan, mindre roligt är att jag får lämna över ölen som blivit lite av ett intresse, som däremot ska ersättas med goda ostar från Grekland och Cypern. Så summan av kardemumman är att jag kommer ha 1/4 så få varumärken, och få tid till att fördjupa mig i dem, och istället resa lite längre, men det passar mig bra.