Denna vecka har Maya brunstat, och haft det riktigt besvärligt. Förhoppningsvis kommer veterinär Ingela i nästa vecka, med en ny plastkula. Så håller vi tummarna att den hjälper.

 

Nu ser vi så tydligt ett mönster i hennes hormonella besvär. Utan hjälpmedel fungerar brunstcykeln på så vis att hon blir stingslig och extremt känslig i huden, vid beröring på benen och tittig och skärrad veckan före brunst. Under brunsten blir hon nästan okontaktbar, och bara kissar. Du kan inte flytta henne sidledes, för hon knuffar bara tillbaka, och flyttar inte benen, eller fryser fast. Hon trycker upp rumpan mot de andra hästarna och är helt borta i blicken. Hon slår också i väggarna helt oprovocerat, och svettas lätt.( För mig tecken på smärta eller stress.)

 

Några dagar efter hon går ur brunst fungerar hon som vanligt i ca 1 1/2 vecka.

 

När vi ger henne Stroppy mare (en örtblandning som lugnar och verkar avslappnande) så minskar tecknen på brunst, och hon är betydligt lugnare under brunsten, kissar inte så mycket och slår inte i väggarna. Men istället blir hon hingstig och dominant! Kellie får inte vara med i flocken, hon hugger och jagar iväg henne, och så uppvaktar hon istället Tösen, med dominanta handlingar som lägger huvudet över ryggen på henne, och biter henne i sidan eller i benen. Samt pratar och pratar.......

Ingen får tillrättavisa henne eller begära något, då blir hon provocerad och aggressiv, precis som hon gjorde med mig under parelli-träningen.

 

Så det enda fungerande alternativet tycks vara ett hormonellt preventivmedel eller en låtsad dräktighet, för att få henne lugn och harmonisk. Det första alternativet är inte godkänt för tävlingshästar skulle jag tro, och det andra kräver ju att kulan får sitta kvar. Hur mycket jag än letar och frågar veterinärer, så finns det ytterst lite svar att få, om hästars hormonella obalanser. Varför är det så ointressant att forska om ston och deras besvär, för vi är väl inte de enda som har ett problemsto?

 

Benen har läkt fint, men det har varit lite besvärligt att få sköta om dem. Hon fäktar rätt bra, och får svårt att stå still.

 

 

 

 

Under veckan har jag fortsatt att djupdyka i kallblodsaveln och olika stammar. Och funderingarna kring Tösens såklart. Förutom härstamning så är det ju andra parametrar som spelar roll, som träning, miljö och socialt arv, om man ska få fram en bra häst. I Tösens fall så vet vi ju att hon har farten i sig, och att hon fysiskt besitter en möjlighet att springa fort, då hon tränat 1.23-tider... Hon har ju också efter galopp avslutat i lopp på fantastiska tider. Men dessa ständiga galopper, med stress som orsak, samt res svårigheterna.

I hennes fall (förutom arvet, där vi vet att flera Järvsöfaks-ston är lite knepiga) så är nog det sociala arvet en stor faktor. Hon avskiljdes ju inte från sin mamma, utan gick ihop med henne i närmare 4 år.Hon bestämde ju över henne, men så fort något blev det minsta besvärligt så gick hon och ställde sig bakom mamma Vyllan.

 

 

Men tittar man vidare på stamtavlan så är det ju ett faktum att hennes stolinje, inte lämnat något alls av värde. Inte heller har hennes morfar Kinge Pegg varit framgångsrik i aveln. Det finns faktiskt inga miljonärer efter honom, och endast en handfull ston som betäckts. Men av dem som betäckts, och fått avkommor som kommit till start, så sticker ett sto ut; Myllarkvarta. Hon har bla lämnat Myllarfaks e:Järvsöfaks samt Tindra Kullers e: Järvsöfaks och Myllarquattro e: Qvadrigo samt Myllarvilma e: Qvadrigo. Alla är i startbar ålder, och vi har ännu inte sett slutet på deras karriärer.

 

En annan gemensam nämnare förutom Järvsöfaks och Qvadrigo som går att skönja är Troll Jahn.

 

Så med det facit att vi då linjevalat på Peggy Lill genom Aldermarin är ju en oprövad väg att gå, och det blir spännande att se hur det går.. Vi har ju alltid sett Järvsöfaks i Tösen, men efter bilderna på Kinge Pegg och Peggy Lill, förstår vi att det har lämnat sitt arv i minst lika hög grad.

 

 

Men givetvis så känns ju Qvadrigo som ett utmärkt alternativ, om man då gräver lite i Kinge Peggs resultat som morfar. Qvadrigo har verkligen lämnat bra avkommor, med sitt outcross blod passar han utmärkt till Tösen. Vi har ju varit inne på henne som "Järvsöfaks-dotter" och tittat på fina hingstar med höga prestationer och högt avelsindex, gärna från Eldings sida. Men jag blir mer och mer övertygad om att för att lyckas få fram en bra travare, krävs det flera led av fungerande kombinationer och man måste gräva djupare. Får man där fram ett sto som presterar bra, då tror jag det är dags att gå ett steg vidare och titta på nya linjer för tex Marilyn eller nästa stoavkomma, om man vill fortsätta avla på Tösens linjer.

 

En annan fråga är ju hur man ska förhålla sig till avelsindex. Ju högre desto bättre såklart. Men det finns ju så många faktorer som spelar in. Tittar man på Perssons avelsston så besitter de ju skyhöga index, med all rätt. Där har man ston som förärver, och en lång välplanerad avel.

Men några få av dem är också kraftigt inavlade på individer med höga avelsindex. Vad man då inte är säker på är ju vilka övriga konsekvenser dessa ston (eller framtida hingstar) lämnar efter sig med inavelskofficient på mellan 12-19%. Ser man på hundar tex så är ju inavel strikt tabu. Däremot finns det ju andra exempel på kraftig inavel av hästar där resultatet blivit bra, och kanske räddat en del viktiga gener för fortsatta generationer. Men frågan är om det är värt risken? Och klarar man av att selektera bort dessa med så höga avelsindex om de visar sig att avkommorna drabbas av deffekter? Detta är nu mina grubblerier, ingen kritik vill jag göra klart.

 

 

Däremot är det väl fastställt genom matematik att vi inte kommer kunna komma under gränsen för 5% inavelskoefficient i framtiden, utan att att tappa framgångar. Om vi skulle kräva en avel med gräns för inavel, skulle rasen minska nämnvärt, men framförallt den del som förärver riktigt bra travare. Det skulle ju vara ett tillbaka kliv. Var och hur drar man gränsen? Istället för skarp linjeavel tillåta som förr att avla in nytt ädelt blod? Och hur skulle man kunna göra det utan komplikationer för sporten som sådan, då det handlar om olika raser.

Men där kommer återigen tankarna in, att varför ha så bråttom med att selektera bort hingstar som "inte lämnar" något omedelbart. Ska valet vara så kortsiktigt att man ratar hästar efter en till två generationer?

 

Mia