Jag är mycket förtjust i fasta halsar som inte kasar ner och dessa var perfekta i passform och smidighet. Lätta och med högsta täthet mot väta, men ändå andas dem. Ett mjukt och värmande fleecefoder. De är för smäckrare hästar, så Maya passade storlek 145, men lite mera djup hade varit att önska trots att hon är smäcker... Tösen fick ett storlek 155 tyrots att hon är kortare än Maya, men grövre så det satt perfekt. De är sydda så att man kan "kompensera" yta till längre eller grövre häst. Så har man ett långt, smäckert varmblod ta ett större, likaså som vi gjorde till ett grövre kallblod.

Sen är jag ganska övertygad om att 100 gr räcker ner mot ganska många minusgrader oom täcket inte sitter för tajt eller släpper in väta. Luften som bildas under täcket värms upp, och det är bekvämare än ett alldeles för tätt och tjockt täcke som blir tungt vid väta.

 

Det enda jag har att klaga på är att täcket på bilden heter Guld och ser ut som guld när man beställer, men det är metallic grönt i verkligheten. Skumt...

 

 

Det spännande med flocken igår var att när vi släppte ut dem igen, var de tajtare och mysigare med varandra än innan Maran kom hem. Maya och Tösen som fått nya täcken skulle äta i samma hög, och Kellie och Maran i samma. Maran tar aldrig ett nej för ett nej utan för ett HEEJ!

så numera kan alla de 3 1/2 stå i ett hus samtidigt och Kellie får vara med för att Maran vill det. Men hon står lite avvaktande i ingången, vill inte bli klämd när man är så liten. Och eftersom Maran vill det, så säger Tösen att det ska vara så och då kan inte Maya säga något annat för då får inte hon vara med.

 

 

Hur en så ung häst kan sprida så mycket positiv energi är för mig en gåta. Men det märks verkligen att hon lärt sig mycket i dagisgruppen på betet, för hon bråkar inte i onödan och hon vet att hålla ihop. Särskilt mysigt att stå tätt när det är kallt...

 

 

 

 

 

 

 

 

Maya & Maran...

 

 Kellie ställer sig över höet för att vakta högen...

Och som ni ser är min begåvade dotter inte bara duktig på vackra makeuper och frisyrer, utan även på Blogg design.. Tackar för det!

 

 

 

Vi har ju också haft en del av honom, genom vår fina Copy L.J.

 

Copy var ju minst sagt speciell. Inte alltid så trevlig, men kämpa det gjorde hon. Eller som den välkända (och omdiskuterade) ATG slogan: "För att hästar ger allt". Det finns en hel del Copy-historier här på bloggen.

 

Copy kom till oss från en proffstränare i Kalmar. Hasse köpte henne osedd på stammen, då hon var ut Copiads första kull, med Crowntron som morfar. En oerhört spännande korsning då.

 

Copy hade gått premie och kval men inte startat av någon anledning. Hon var i fin form men vi blev snabbt varse om hennes säregna löpstil och känslighet. Banveterinären valde att gång på gång rapportera henne för orent trav, men veterinärerna hittade inga fel, och ansåg henne inte halt.

 

Men hennes känsliga muskler tålde varken väta eller minsta kyla. Hon var den riktiga prinsessan på ärten. Efter ett antal rapporteringar, valde vi att gå igenom hela henne och försöka leta upp "felet" på olika vis. Ganska snart hittade vi en sammanväxt av vävnad i ett muskelområde i ländområdet. Om det uppkommit av skada av en annan häst eller att hon halkat i hagen, är svårt att säga. Inte heller när den skulle ha uppstått.

 

 

 

 

Vi märkte ju också att hennes humör försämrades kraftigt av havre, varför vi då valde att ge henne havrefritt kraftfoder. Men hon var av den tunnare sorten och krävde en del extra. Hade vi vetat vad vi idag generationen senare vet, dvs att Maya och sannolikt ärvt från Copy, en överkänslighet mot stärkelse, så hade vi kanske fått ordning på henne tidigare. Men med långsiktigt arbete, blev hon så småningom startklar igen. Jag minns så väl sista gången vi var upp på banan och dimman låg tät runt ovalen i Rättvik. Jag hörde hästarna komma dundrande men såg dem inte förens de gick in i kurvan där jag stod. Leif Witasp saktade in sin häst för att fråga vad i helskotta Eklund hade skaffat sig för ny häst? Det kändes rätt mäktigt, och hon var verkligen något alldeles extra.

 

Men så inträffade det som vi ständigt kommer att ångra, och önska att vi kunde vrida tillbaks tiden. Vi fick en förfrågan om att hyra ut boxplats till en annan travare. Vilket vi gjorde. Tänkte det kunde ge ett extra tillskott i kassan, samtidigt som Sandra kunde få lite sällskap i stallet av en annan ungdom. Dessvärre hade denna häst med sig ett virus, som satte sig så olyckligt direkt på luftvägarna hos Copy. Hon var så illa däran att vi faktiskt trodde att hon inte skulle överleva natten, när det var som värst. Hon fick den ena medicinen efter den andra här hemma, men inget bet på viruset. Hon var tvungen att läka det själv.

 

Hasse satt hos henne den natten, och lovade henne om att hon kämpade så skulle vi hjälpa henne. Men om hon inte orkade mer, skulle hon få slippa lida. Den morgonen piggnade hon på sig och repade sig allt mer. Dessvärre hade viruset lyckats skapa ärrbildningar i luftvägarna, som i sin tur gav henne en kronisk bronkit. Bronkiten gjorde henne känslig för luftfuktighet och damm. Värst var hösten, då hon ständigt insjuknade allt värre. Det var då vi byggde uteboxen, för att hon skulle kunna få frisk luft, men stå under tak. Det året betäckte vi henne, i hopp om att få en ny frisk Copy, då tiden började rinna ut för hennes ork.

 

Tyvärr hade vi allt för lite erfarenhet av seminstationer och rutiner, och litade blint på hingsthållaren. Vi lämnade en strålande vacker häst en vårdag i Örebro, och fick många långa veckor senare hem en mager, tovig och sönderbiten häst. Hon hade uppenbart varit lägst i rang, och varit i hackkyckling i en flock på ett 20-tal ston.

 

Hasse blev så chockad att han inte riktigt kunde ta in vad som hänt. Copy skrek när hon såg honom, han hann inte ens klä på henne några skydd eller täcke, förens hon sprungit på rampen in i transporten. Och ville bara hem, hem, hem. Väl hemma ville hon inte veta av sina forna kompisar. Hon gick till attack. I flera månader stod hon ensam i en hage bredvid sina kompisar, men kastade sig mot staketet om någon närmade sig. Men Kellie gav inte upp. Hon närmade sig mer och mer för varje dag, och lät Copy hållas på andra sidan elstaketet. Och så en dag så betade Copy lugnt på andra sidan henne. Underbara Kellie som känner när någon häst behöver en kompis, fast att hon visade motsatsen.

 

Hösten kom och Copy insjuknade igen. Återigen trodde vi att vi skulle förlora henne och fostret. Men hon kämpade sig igenom det, och 23 dygn för tidigt föddes Maya.

Jag pysslade om Copy varje dag, vi bytte täcken och gav henne slemlösande och massage. Och plötsligt hade hon vaxproppar. Omöjligt sa Hasse, måste vara något annat. Omöjligt sa stuteriveterinären, semindatumen stämmer. Hon ska inte föla ännu. Men jag gav mig inte! In med extra halm och bevakning under natten. Efter ett dividerande hurvida täcke på eller inte, så fick hon ha det för att inte dra på sig korsförlamning som hon hade en tendens att göra. Jag skulle ju bevaka henne, så vad kunde hända?

 

 

Copy var sur och grinig på mig som störde henne hela tiden. Tillslut så gick jag in för att vila en LITEN stund och somnar i soffan. Hasse vaknar av okänd anledning, får för sig att gå upp och titta ut. Copy ligger på sidan och i täcet som hasat ner, buktar det ut. In och väcka mig, hämta sax och klippa upp det blodiga täcket. Och där i låg Maya.

Copy kämpade hela natten, med att vänta ut mig, hon ville föla ifred.

 

Maya var ju inte helt "klar" i sina ben, och kunde inte resa sig. Så det fick bli nappflaska och hjälp. Copy var rädd för den lilla och visste inte hur man gjorde. Provade att sparka lite på henne. Men efter första dygnet gick det bättre och bättre.

 

 

 

 

Resten är historier som också finns här på bloggen. Men Copy gav allt. Vi lovade henne där och då, att om hon inte orkade kämpa en gång till, så skulle hon få slippa. Och när hösten kom blev hon sämre. Vi höll vad vi lovat, och när hon började magra av och sluta äta, fick hon vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Kanske springer hon vid sidan av Copiad nu?