Världen är så fruktansvärt orättvis ibland....

 
Vi var fyra stycken som såg fram emot Tösens föl, delad glädje är verkligen dubbel glädje.
Och nu är delad sorg dubbel sorg. Vi var på ultraljud idag, en rutinkontroll, mellan 50-60 dräktighetsdygn, och Tösens livmoder var tom. Hon har resorberat. Det känns som ett stort svart hål i hjärtat... Tårarna vill inte sluta rinna.
 Hon har inte visat några tecken alls, och hade en gulkropp som förhindrade att hon kom i ny brunst, så det kanske inte är så märkligt att vi inget anade. Jag har inte riktigt förstått detta än, men sinnesstämningen känns verkligen som ett November Rain...
 
 

En gång-Ingen gång... Två gånger en framgång!

Idag mötte vi både traktor som tröskade och bilar. Vi mötte också Bjursåstjejen Annelie med sina fina araber en som hon satt på, och en som handhäst, som var ute och joggade. De är ju distanshästar och tränar mycket. Allt detta fixade Maya, lite orolig men stabil. Hon blev lite trött av turen men var mycket positiv, med en härlig glimt i ögat.
 
Min rygg duger ännu så länge att gå i, men hon är inte färdig för att gå själv i vagnen, så en tur på torsdag, och sedan en veckas vila medan matte konfererar på Mallis. Bra med återhämtning, så kör vi bort lite konferanskilon i backarna när jag kommer hem igen.
 
Tösen är förgrymmad, riktigt uppriktigt förorättad över att Maya tränar och inte hon. Husse skor på henne ena dagen, så trampar hon av sig en annan sko till nästa dag. Som om hon klurat ut att hon "måste" få lite egen tid med honom då.
 
Tur nummer två.
Lite längre tur idag, ner till Rexbo och volta, över den farliga vattenpölen utan problem, ( Tösens krokodilträsk där vi tillbringat många timmar innan hon hoppat över den 4 cm djupa pölen)
 
/Mia

Maya Piraya

Vi har inte blivit sprutnarkomaner om ni undrar över våra blåa armar. Vi har bara en häst som nyps. Hon har vässat till sig rejält så nu kändes det dags att ta tjuren vid hornen och få henne i vagnen igen. Bära eller brista. Vi har ju arbetat med henne från marken i evigheter, och det känns att hon behöver jobba mer för att få ut sin frustration. Men hon är en fara för allmänheten, ( vi som inte har någon egen slinga att träna på, snälla tomten kan man få en i julklapp?)när vi måste  trängas med grannarna.
Nytagna foton.
 
 
Vi vet ju inte om kulan sitter kvar, det märker vi i nästa vecka om ny brunst kommer eller inte.
Jag har tränat lite uppsittning i sadel med henne, något som hon tyckte var urtrist, säkert för att hon inte vet vad som förväntas av henne. Maya behöver rutiner, koder för hur, när och var. Men helt okej.
 
Idag åkte dock vagnen på igen, och det gick över förväntan! En gång ingen gång visst, men hästen var faktiskt gladare än oss. Vi mötte såklart en bil med släpvagn, men det klarade hon utan några större fadäser.
 
Hon älskar dessutom flughuvan, en riktig ridpryl, som skyddar henne från ljudet av irriterande insekter som annars får henne att slå med svansen och stampa med hovarna. En annan liten detalj som hon ärvt efter mor sin är detta svansviftande och att ta tömmen med hela svansroten... När vi var hos veterinären för att stoppa in kulan, lindade hon hennes svans med gasbinda och hängde upp på en krok bredvid för att komma åt. Något som fick Maya helt avslappnad. Då gick det upp ett liljeholmens..... Svansgaffel på måste ju få henne mer stabil, och faktiskt också lugn och avslappnad.
 
(Härlig blick, den vill vi se mer av!)
 
Behöver jag säga att vi inte selar inne i stallet där det är trångt att ta sig ut.Det tar vi lite längre fram. Alla osäkra hästar ogillar trösklen som vagnen får ett skutt över.
 
Nu avvaktar vi till tisdag för ett nytt pass, kör på varannan dag om det går vägen. Sätter in en ny kula om det behövs. För det går bara inte att ge upp med en så fin häst........ Men hon måste arbeta, så nu hoppas vi att hon inte skadar sig, och behåller lugnet.
(Förrvirrad åsna?)
 
Så jäkla skönt, faktiskt. Och ja hästens tränare hade gjort sig förtjänt av en eftermiddags "Leffe", som han uttryckte det med en nöjd suck. (Ärligt talat trodde han hela tiden på vad han gjorde, medan jag trodde jag skulle få hämta hem dem med lastbil från någon riksväg i Södra dalarna.)
 
Älskar när jag har fel! /Mia

Tv är ett billigt nöje...

Tur att OS har visatspå TV i flera dagar, då jag varit lite hängig. Nu har man använt sina krafter till att zappa mellan kanalerna, och svära över att tvproducenterna inte håller tablån utan man måste leta efter hästsporten... I sämsta fall har den endast gått på SVT Play, och det är ju rätt ansträngande för ögonen att stirra på en liten skärm, då vi har en stor platt-tv på väggen. Men skam den som ger sig, ännu har jag inte missat något alls.
Borde få en medalj jag också, en oerhörd bedrift.
 
Fälttävlan var ju en riktig rysare och jag beundrar deras mod och iskyla. Starkt gjort att ta medalj i en så svår sport, och att rida allra sist in med den pressen.
 
Hästhoppningen får mig ju alltid att längta, vet precis hur underbar känslan är att sitta i en skön hoppsadel och rida an mot hindret. Den känslan går aldrig över och längtan efter en "riktig" ridhäst suger ordentligt i magen. Kanske inte så konstigt att det görs oerhört många hästaffärer denna sommar.
 
Sist men inte minst så dressyren..... Jag är så oerhört glad och lycklig över att se Minna Telde som en i laget. Minna är en person som lämnar avtryck och jag har många gånger tänkt på henne, som en av de få bra minnena jag har från tiden på Svedens Ponnystall.
Dessutom långt innan jag ens visste att hon var på väg att bli en känd dressyrryttarinna med en karriär och ett liv som många av oss hästtjejer drömmer om även i vuxen ålder. Hon har helt enkelt gjort den där resan som man trodde var helt ouppnålig, och som i min värld av någon anledning fanns i Kalifornien.Men hon har hittat sin i Skåne... (www.minnatelde.se) Snygg som attan är hon också. Kanske världen är orättvis ändå?
 
Hon är helt enkelt en sådan där människa som har Star Quality och en väldans massa mod. Vi hade riktigt roligt, jag några år äldre och hon en ganska sprallig tjej med bus i blicken, som inte drog sig för någon ting. Jag känner ju en del andra människor som har kommit långt i sina respektiva yrken som gjort dem kända, och visst finns det där någt särskilt som gör dem speciella.
 
Jag har blivit för gammal för att bli avundsjuk, utan känner istället en sådan lycka och hopp för att vissa kan leva sitt drömliv, och är så glad för hennes och andras skull, även om det säkert kostar en hel del uppoffringar och framförallt krävs det järnvilja och uthållighet som inte alla begåvats med.
 
Och som det inte vore nog, har jag faktiskt haft en mycket ung och blyg Tinne Wilhelmson som ridlärare på Ekerö Ridskola. Otroligt snäll och duktig och kom till stallet efter att två omtyckta och drivande ridlärare slutat. De äldsta tjejerna i gruppen och en del vuxna gjorde det nog inte så lätt för henne i början, och minns särskilt en del stöddiga ord och meningar om det hela.
Men hon bevisade snart att hon behärskade ridningen och konsten att lära ut, och blev väldigt omtyckt och jag undrar hur många av oss som nu tänker berättar för sina familjer att vi minnsann "känt" henne och ridit för henne. Några i stallet skötte ju också hennes dåvarande hästar.
 
Tänk vilken vändning livet kan ta........ Minna från ponnyklubben i Falun, där mysfaktorn och horsemanship ( och framförallt tro inte att du är något förmer) kanske är det jag mest minns...... Och Tinne från det dragiga ridtältet på Ekerö, där vi alla brakade i backen av bockande hästar, när snön smälte och rasade av taket med ett ritschande ljud, och skrämde slag på hästarna.
 
 
I morgon är jag upptagen med inividuella finalen i hoppning, så kolla tv-tablån innan, om ni har tänkt ringa mig. För annars så svarar jag inte!
 
Ha det!/ Mia