idag tog Predda och jag en promenad, och skodde på oss gympadojjorna. Vi strosade längs grusvägen, gick några km genom skogen och sen hem på grusvägen igen. Predda är ett bra sällskap att prata med, och vi fick stanna några gånger så jag kunde hämta andan och pusta lite. Det märks tydligt på hans rygg när han har fått vara barfota fram ett par dagar, eller egentligen tvärtom. När han har haft järnskorna på ett par dagar så blir ryggen sämre. Idag var allt Bra igen. 

 

Uppåt gick det i maklig takt med några stopp för att vrida tillbaka skorna, och i skogen gick det med stora kliv. 

underlaget var regnvått och tidvis väldigt blött, innan den sista biten med stenkross, därav skorna idag. 

 

Provade både sula och raggisar idag då han är relativt nyverkad ännu, för att fylla ut skorna lite. 

På den mjuka sträckan så trampade han snarare tillbaka skorna i rätt läge! stora elastiska kliv och öronen spetsade framåt. Och framförallt tysta steg... 

 

Och det fick mig att fundera lite. Ljudet av skorna hänger ihop med hur väl de sitter och hur han tar ut steget, förutom skillnaden på underlaget då. Eller vice versa. På det mjuka underlaget var allt toppen. På grusvägen däremot så är ljudet och rörelsen i skon annorlunda, beroende på om han går uppför, nerför eller på plan sträcka, trots samma underlag, hård grusväg inte stenkrossen där flöt allt bra. 

 

 

Uppför är det som fungerar sämst på grusvägen, och också där han skruvar skorna mest. Ljudet blir högt, hårt och något skrapande. Nerför blir det mindre hårt, men mer skrapande och stötigt, han lyfter mindre på benen, glider lite med korta steg. På skogsstigen hör man bara fåglarnas kvitter, och har svårt att hänga med hans stora snabba kliv, med öronen spetsade.