Tiden går så fort. Skönt att vi går mot ljusare tider. Vi har rejält kallt som vanligt, och vissa dagar går det under -20, och då fryser vattnet i stallet. Tur vi har thermobaren i hagen med ljummet vatten. Nästan ingen av hästarna dricker inne längre, annat än en  liten skvätt, men Baren tömmer de snabbt.

 

Motivationen är väl kanske inte på topp när fingrar och tår stelnar av kylan, och kostnaderna skenar för hö etc. Men både Maya och Maran tränar gudomligt bra, och att sälja dem nu skulle nog fungera, men känns ändå trist då man äntligen kanske kan få en rolig vår och sommar och sikta mot banan. Maran har en ganska stor peng att hämta, i form av premie och kval innan året slut, och eftersom vi är både ägare och uppfödare så blir det en rejäl slant, förutsatt att hon får vara frisk och klarar av det. Men när man ser henne springa så rent och lätt, blir man nästan tårögd, och inte trodde jag väl att vi skulle få en häst som slog Tösens kapacitet i träning, men den är nog redan passerad med råge om man ser till ålder. Kanske skulle man ta tag i sig själv och gå en kurs för amatörtränare, och våga börja köra själv?

 

Maya betyder ju så mycket, då vi haft så mycket arbete med henne, och för att hon är vårt minne av Copy. Och se henne glänsa som hon gör nu, är som balsam för själen. Men jag tror inte hon är en häst som bryr sig om vart hon är, eller hos vem, bara hon får sina behov tillgodosedda. Precis som med Piggelin. Läser om henne ibland, och hon mår verkligen bra, och är älskad och aktiv.

 

De andra två juvelerna, är ju knappast något arbete med, men kan ju inte försörja sig själva. Men de ligger mig trots allt varmast om hjärtat, och är sanna gamla vänner.

 

Kanske börjar också vissa barnbarn ta en större plats i hjärtat också, börjar bli trångt!