En vecka full av eftertanke, medkänsla och sedan insikten av att livet rullar vidare. Att vakna på morgonen innebär att en ny dag är född. Gårdagen är passerad och bara minnen blir kvar......

Förra helgen hände en tragisk olycka på Rättvikstravet. En av våra amatörtränare här i Bjursås sparkades så illa efter ett avslutat jobb, att han avled av träffarna från sin hästs bakben.

Alla vi som håller på med hästar i olika sporter vet att risker finns. Men det händer ju inte oss.... Det helt osannolika blev just sannolikt, för det första vi känner direkt efter chocken släppt är:
 Det kunde varit vi.
 Precis som oss ägde, födde upp och tränade sina egna hästar här i Bjursås. En B-tränare och hans fru. Det vi också vet efter som vi är bekanta och ibland möttes på travet är att han var en mkt duktig hästmänniska, och hållit på länge, med en hel rad fina hästar bakom sig. 
Men hur gör man för att gå vidare? Just sådana tankar har snurrat i huvudet hela veckan..... Hur klarar man av det som anhörig? Vem tog hand om hästen? Vad händer med de andra hästarna? Är man kapabel till att ens orka bry sig? Och hur klarar man av att bearbeta sorgen när man helt utan förvarning berövats sin livspartner, den man just ska dela livets svåra stunder med?


Det enda jag kan svara mig själv är.... Livet går vidare. Varje morgon vaknar man upp till en ny dag...... Och världen ser likadan ut, grannen skottar snö, posten kommer, trafiken rullar på och butikerna säljer varor som vanligt. Men är det någon tröst?

Den här gången var det inte vi. Det drabbade några andra. Och när jag tänker så känner jag sådana fruktansvärda skuldkänslor, och vill bara göra bot. Men jag tror knappast min medkänsla skulle hjälpa eller stötta, för ingenting jag gör kan få det att bli ogjort.... eller minska smärtan hos de anhöriga. Sorgen måste nog få ta sin plats, och med tiden komma att läka såren så sakteliga.


                                   
                                                          





Med kärlek från oss! /Mia