Min älskade man har som vanligt gjort sig förtjänt av att få åka till värmen och kurera sin onda rygg. Eftersom jag oroar mig alldeles för mycket om djuren (vadå curling-mamma?) så stannar jag helst hemma, och lämnar Teneriffa åt honom.

En skön vecka då jag hinner stressa av, städa, handla inför julen och ta långa sköna promenader och bäst av allt få ta hand om hästarna .......

Och som vanligt så fort han lämnar gården brakar det loss. Är det inte vattnet som fryser och ledningarna går sönder så är det något annat. Och om inte det, så passar djuren på att bli sjuka. Tänk när Copy väntade Maya, och fick influensan när Hasse var borta. Jag var ju helt säker på att hon fått abortvirus...... Men mot alla odds repade hon sig och resten är ju historia, även om den fick ett tungt slut för hennes del. men Maya lever ju...

Samma kväll som Hasse åkte i lördags, sparkade Maya på sig med en lång brodd på hasleden på bakbenet. Tillsynes ett litet sår, men de brukar vara värst. Någon sa att små sår och fattiga vänner ska man inte förringa, eller var det förakta? Hm... måste klura lite på det där. I allafall så är just sår över hasleder väldigt vanskliga då det kan komma in bakterier i leden. Särskilt illa på en växande häst. Och jag är inte helt sugen på att lasta henne på släpet som jag inte vill köra och allra helst inte vintertid, för att fara till kliniken för att spola ur leden. (Vart är min önskade b-korts lastbil när jag behöver den?)

Jag har gjort mitt bästa för att tvätta henens sår med sterilt vatten och hålla det fräscht, men det är inte så lätt med en dam som fäktar med benen, och som inte kan stå still.
Maya har haft lite problem med utselningen på sistone (efter att ha varit OVANLIGT klok och lätthanterad) då hon och Hasse hade en incident med ett möte när de var ute och tränade i speedcarten. Den mötande bilen tog upp hela vägen och föraren förmäktade inte backa den..... (eller så var han ovanligt trögtänkt, ska låta det vara osagt)  Så Maya tvingades ner i diket med speeden för att vända. En ganska otäck situation då skaklarna inte är böjbara. Kontentan av det hela blev att hon inte vill sitta fast. När väl vagnen är på flyter körningen. Men... då hon blev orolig senast vid selningen lyckades hon slita sönder grimman och kom loss. Då blev hon rädd för det...... så just nu måste vi börja om från början med grunderna i all hantering, där hon måste stå uppbunden. Lite opassande timing, om man ändå fick välja sina dåliga stunder...

Så igår fick då Sandra hjälpa mig att hålla henne, medan jag tvättade såret. Så långt så bra....... men sedan när jag tog fram en kompress med salva att stryka på, fick hon nog. Hon hyperventilerade, knuffade på Sandra och viftade med benet. I samma sekund som jag lade kompressen mot benet slutade hon andas och föll ihop med baken...   Två sekunder senare när jorden fortfarande inte gått under, reste hon sig (tur vi varit förutseende och ställt in henne i boxen istället för på gången, blir halt med brodden om hon slänger sig) och åsneöronen växte ut. Var det inte farligare än så?

Hur som helst är det nu försent, imorse hade såret läkt utifrån, så nu håller vi tummarna. Jag tror att kylan vägt tungt, bakterierna frodas inte lika lätt och snö är renare än lera. Ingen feber eller svullnad heller...

Men då till nästa häst, som hållit mig sällskap hela natten. Eller rättare sagt i tanken. Igår fick Tösen en obehaglig flytning, som mest liknade torkad avmaskningspasta i utseende (!) och hon hade öppnat sig något. Hon var bleklila/vit/gul i slemhinnorna både i slidan och i ögonen och allmänt stirrig. (Ser bättre ut nu på morgonen men fortfarande öppen.)
Jag har tvättat rent, och vakat... ringt vetrinär som vill avvakta och låta det ha sin gång, så länge inte allmäntillståndet blir sämre. Lugnade mig med att hon varit med om värre, som klarat sig bra. Hon äter, dricker, och har ännu så länge ingen feber. Det är ju inte helt otänkbart att hon fått en inflammation som nått livmodern, med tanke på att hon tar in luft, och vi till vår fasa upptäckt att hon faktiskt kissar när hon ligger ner...... Helt enkelt för bekväm för att resa sig nattetid. Sånt medför ökad risk för bakterier... sen har vi ju hela historien med ormbettet som kan ha påverkat henne.

Nu kanske jag överreagerar, men det kan ju också vara så att om man är noggrann som jag är med henne, faktiskt upptäcker saker väldigt tidigt. Men nu kan jag bara vänta...

Någon med erfarenhet får gärna höra av sig med råd och glada tillrop....

Jag har faktiskt varit med om det mesta i otäcka historier när det gäller kastningar och fölningar under min tid på Östertorps stuteri. Men då var jag medhjälpare och inte ansvarig... och då var det inte min käresta...

Varför är det alltid svårt med egna barn och lättare med andras?

Mia