Igår var det äntligen dags. Som hon väntat. Som vi väntat. Vagnen skulle på för första gången. Elite har fortfarande inte skor bak, men dock väldigt fina starka hovar som hon håller kort i hagen. Våra hagar är verkligen suveräna att springa i och bygga muskler. Numera hoppar hon nästan varje dag, och gärna "däcket" det lite högre krysset som står med ett bildäck runt. Ibland äter hon i höbingen, får se att någon av de andra gått längre ut på fältet, så tar hon ett galoppsprång och tar sedan krysset och kastar sig iväg i en serie bocksprång.

Men, vetrinären hittar ju inga fel annat än snedheten i rumpan förstås. Men den kan ju växa sig rätt igen. Vi övar varje dag att lyfta baktassarna men hon har ännu inte hittat rätt med motoriken så pass att hon klarar av att bli skodd.

Men... efter oändligt lång träning av tömkörning och skogspromenader så var det nu dags. Som hon har tittat på Tösen, och nosat på vagnen och längtat efter mer utmaning.
Så igår fick hon då ÄNTLIGEN selas på med vagnen bakom.

Stolt stod hon alldeles blickstilla medan vi selade på och rörde inte en fena. Men ögonen tindrade. Så kom då den stora stunden. Och det där är just en sådan stund då min käre make amatörtränaren, och lilla jag "ridmänniskan" tänker olika. JAG VET att de hästar han tagit sig an, blir lugna förståndiga och hetsar inte upp sig om olyckan är framme. Antagligen därför att de inte skyddas från allt farligt som kan hända, hela tiden. Utan de får istället lära sig hantera det. Men som den ridmänniska JAG ÄR så sitter det hårt i ryggmärgen att man alltid ska förekomma och minska risken för att hästen ska bli rädd och kanske skada sig om den får panik.

Så då återstod frågan: Hur tar vi oss nu ut ur stallet med Elite och vagn första gången? Vi har nämligen stallöppningen i "fel" vinkel, vilket innebär att hästarna först måste gå så långt fram det går över stallplanen och sedan svänga i kraftig vinkel för att komma ut på vägen. Och det är ju inga problem med sadel, men dock med skaklarna på en vagn.

Därför kom vi överens om att INTE ta ut henne först och sela på på stallplanen, eftersom hon då kanske inte står still och så blir det tjafs. Och sedan kommer hon inte att lära "rätt" från början. Hon är ändå fyllda två redan, och ju senare man ska lära i livet, desto svårare. Fast ändå så har hon hunnit få förtroende för oss nu, och litar på oss genom att få mogna först.

Så.. då vill ju lilla ridmänniskan göra som i skolboken egentligen, (inte travhandboken) utan inkörning skriven av ryttare. Inte spänna fast vagnen ordentligt utan gå med den "löst". Absolut inte! blev svaret. Därför att om något händer kommer vagnen ramla av och skrämma henne, och det är bättre den sitter ordentligt!
Jaha... men om du leder ut henne då, så kan jag gå bakom och lyfta vagnen i svängen, så hon inte blir rädd för skaklarna, så får hon träna att känna dem i en "mildare" kurva.
Nejdå, bättre vi håller i bägge två istället.
Jaha hur blev det då?
Jo, vi har ju en liten tröskel som vagnens däck ska rulla över. När hjulen tar emot lite så blir det ett väldigt litet ryck. Och just det där lilla rycket fick ju Elite att hoppa till. Och när hon gör det så gnäggar lilla Piggelin från hagen för att hon får syn på en kompis. Och då vänder sig denna jättelika 2 åring hastigt om för att së henne och svara. Och känner då skaklarna för första gången!

Tjo... så for vi rakt ut från stallplanen och ut i buskaget.... allla tre. Vad du än gör så släpp inte! säger min alldeles ko lugna man där han hänger i tömmar och annat med buskage upp till midjan. Och nejdå. Med en liten suck lägger sig denna underbara lilla tjej ner och bara funderar en stund. MED VAGNEN PÅ. Hur gör man nu?
Och sedan tar hon rycket (med en rejält vältränad rygg tack och lov!) och reser sig upp. Sedan får vi snällt lotsa upp henne på stallplanen igen. Klappa och pussa och efter någon minuts stillastående och funderande så tittar och buffar hon på husses arm. Ska vi gå då?
Så då bestämmer vi att matte går bakom, och hjälper till med svängarna genom att lyfta vagnen. Och hur fin som helst klarar hon hela turen ner till stora vägen och vänder på "volten" helt utan hjälp, och hem igen. Matte hjälper med vagnen över tröskeln och vips är första turen avklarad. Hästen drog inte en suck, inte det minsta tillstymmelse till svett eller stress över det inträffade, men däremot tindrande ögon och öron riktade mot foderkammaren. För vad får duktiga tjejer som varit ute och tränat? Det vet Elite minsann... Morötter i massor!!!

På kvällen kunde hon inte heller visa Tösen respekt, utan skulle ha sin mat FÖRE Tösen. Nu är hon ju också en stor tjej som drar vagn!

Och återigen... ibland får man kompromissa.Elite blev inte skärrad efter det som hände. Det var ju inget farligt. Det gjorde inte ont och jordskalvet uteblev.
Och andra sidan hade hon klarat skalmarna bra om jag hjälpt till. Med det värsta som kan hända hände.. och det var inte hela världen.