Även om det alltid är tungt att förlora en vän. Märkligt är att man vaknar på morgonen och just då för en sekund känns allt som vanligt, tills insikten om vad som hänt i veckan slår till. Då kommer ångesten, saknaden och känslan av att livet är ohyggligt orättvist.

Men jag har ju blivit proffs på att efter sexton års träning att sluta känna efter då det gör för ont. Andas, förträng och fokusera på något annat. Det är något man som "skillsmässo" förälder blir duktig på om man vill överleva saknaden av att få vara nära sina barn. Jag är ju av den uppfattningen att barnen inte ska slitas eller dras i, eller ska behöva känna skuld för att en förälder alltid är ensam. Det är ju inte deras val! Jag tror inte heller på den teori som många barnpsykologer uttalar, att det näst bästa alternativet för barnen är växelvis boende, varannan vecka. Hur skulle vi vuxna kunna vara normala på jobbet och med vår omgivning, om vi alltid levde i en kappsäck? varannan vecka leva efter andra regler och normer, och den yttre påverkan vi får genom våra närmaste?

Jag önskar så att man kunde leva dörr i dörr med varandra trots skilsmässor och nya partners... att vi alla på jorden kunde vara en enda stor lycklig familj. Men så är inte livet i verkligheten. Men min största kärlek jag har kunnat ge mina barn, är deras frihet. Att inte behöva känna skuld. Kanske undrar de istället om jag inte tycker de är viktiga, men jag hoppas och tror att de vet att de är det. Det allra finaste jag har. Mina tre underbara men så helt olika individer... och det är just de som gör de så unika. Ingen är den andra lik, alla törs vara sig själva. Och kanske är det just det som trots allt gör dem lika.

Därför blir jag lite förrvirrad när alla ni underbara vänner och släktingar frågar hur jag mår med tanke på förlusten av Copy. Tack! Tack för att ni bryr er om... Jag saknar mitt hjärta så jag håller på att kvävas. Men bara när jag tillåter mig tänka..

Copy drabbades för några år sedan av ett elakt virus, som inte gick att behandla, trots upprepade försök. Viruset gav henne en förkylning med hög feber och rinnsnuva och hosta. Den retade upp slemhinnorna i halsen och hennes andningsvägar. Repade och förstörde sk. kronisk bronkit. Copy utvecklade dessutom dammallergi och behövde vistas ute, men tålde inte att bli blöt eller kall. Vi har kämpat så gott vi kunnat, med specialbyggt utestall, täcken för tusenlappar, tak i hagen och mycket mera. Special foder, alger , vitlök, aloe vera och mycket, mycket mer. Det går till en viss gräns, men det slår tillbaka kraftigare med åren. Förra året trodde vi vi skulle mista henne under dräktigheten men hon klarade sig som ett under och repade sig. Kanske det var just dräktighetens hormoner som hjälpte henne. Vi bestämde oss redan då att Copy aldrig mer skulle behöva kämpa så hårt eller lida i onödan.
Vi var därför så beredda man kan bli, då det slog till igen... Men lik förbaskat gör det så ont!

Men vis av erfarenheter kan man bli. Vi har föreberett Maya så väl vi kan, att leva utan sin mamma. Vi köpte ju ett underbart föl förra året, som vi inte kunde behålla. Detta för att hon inte var avvänjd från sin mamma på rätt sätt. Naiva som vi var trodde vi att en erfaren uppfödare verkligen skulle göra det på rätt sätt. Hade vi vetat vad vi nu vet så hade vi lånat med oss stoet hem, för att göra avvänjningen här, så att fölet redan var trygg på den plats hon skulle vistas, direkt efter separationen. Eller krävt att hon skulle varit helt avskild oh fått hämta henne senare under våren. Men så var inte fallet... något som slutade i katastrof då hon sprang runt och försökte "tutta" på de andra stona, fick panik och ville fly ur hagen. Och våra änglar gick inte att känna igen. Hästar kan bli otroligt elaka när någon avviker i sitt beteende.

Tack och lov har nu Tösen visat sig från den allra bästa sidan. Vi har delat hästarna i två. Elite som blivit lite väl utmanande om ledarrollen går nu med Piggelin, och Pigge har fått en större status då hon slipper bli femte hjulet under vagnen.
Och Tösen har tagit på sig uppfostrar rollen av lilla Maya. Hon står i boxen bredvid, där Mayas mamma stod veckorna innan separationen. Hon kommer ner till grinden och hämtar Maya när vi släpper ut henne i hagen, och finns vid hennes sida.... vakar och fostrar och tröstar.

Underbara Tösen! Lilla Kellie finns med förstås vid sidan och hjälper till.

Och så har vi Misse förstås.... Hon är också nere i stallet och tittar till om hon inte ligger och myser på sin nya matta. Tack Gunilla! Jag hann knappt lägga ner den framför braskaminen då katten slänger sig med en duns på den... och där ligger hon. På rygg med tassarna i vädret, på mage, som en boll eller bara tvättar sig.

För somliga går livet vidare i allafall... bara brasan är tänd, hallå kan man få lite service här?




Tänd ett ljus i mörkret för vår Copy!