Det är så det känns när man glider fram bakom lilla fina Piggelin. Idag var vår första "egna" tur, och vi mötte både "insekten" dvs. Sandras skolbuss i backen, ( den ser ut som en jättestor vit skalbagge med "antenner") och blev sedan omkörd bakifrån också. Men hon viftade inte på ett öra. Helt koncentrerad på sin uppgift. Sedan har vi också patron II, han som tror att han äger gamla riksväg 80 nedanför oss. Han har själv städat upp längst den och avverkat buskar osv. vilket vi tackar för, men han använder den nu för att patrullera sina ägor med bil. Påminner om Misse. Nu är den ju inte riktigt menad att köra på längre, så det är lite halt och trångt. Och som den otroligt bufflige och osympatiska människa han är, så skulle han ju om oss mitt i backen där det ligger virke uppallrat. Vad besviken han blev när varken jag eller Pigge tittade på honom. Han har annars satt i system att försöka skrämma henne så mycket han kan, särskilt när Sandra ridit, troligen i syfte att slippa oss.

Men som sagt, Rolls Royce... man glider liksom fram. Det är inte farten som är viktig utan att man färdas med elegans. Lite taggad blev hon av att trava förbi grannarna, men fullt styrbar och lite mer på tårna blir hon ju så vacker. Komforten med klubbens lånade vagn är väl inte den bästa, då jag just nu inte kan sträcka på mig utan ser ut som en liten krum gumma. Men om någon undrar vad jag önskar mig i julkapp, så skulle det vara en elegant liten lagom vagn till mig och Piggelin...



Jag kan ju definitivt se oss glida fram som ett elegant ekipage här i byn, i väntan på bättre tider...




Och första dagen har fungerat otroligt bra i hagen. Elite var glad och lugn och har myst med Kellie och varit snäll mot Piggelin. Kellie verkar trivas och Pigge och jag fick en stund för oss själva.

Mia