Och det är becksvart ute. Ingen sol, noll-gradigt och snorhalt. Jag har idag rensat upp i hagen, och städat bort lite grenar och hästarnas löshoppningshinder för att göra det lite lättare för Tösen. Hon verkar ha det jobbigare än någonsin med höstmörkret och sitt mörkerseende. Vill ogärna lämna den släta gräsytan för att gå in i skogen med risk för att snubbla.

Idag gjorde Tösen och jag upp att hon skulle få komma in tidigare och att jag skulle tända utebelysningen när det blev mörkt, en stund före ingång. Den lyser inte så långt men en bit in vid ingången. Det spöregnade hela eftermiddagen men hon envisades med att stå kvar på ängen utan skydd medan Kellie gjorde små tappra försök att leda "truppen" i lä. Jag tände när jag gick ut vid fyratiden på eftermiddagen och "väckte" Pigge och Elite som sovit gott i nyspånade boxar, för att gå ut i sin lösdrift. De har blivit mästare på att hålla sig torra, visserligen med bra regntäta täcken, men också att gå in i huset och i skogen. Men Elite har behov av att komma in och ligga ner, troligen för att hon fortfarande växer! Idag konstaterade jag att hennes manke är högre än jag är lång... alltså bör hon vara runt 166-167 cm just nu... De fick några timmar med lamporna släckta och snarkade båda två när jag kom ner för middag!

När jag var klar med fodring, utsläpp och mockning det sk. eftermiddagspasset så gick jag upp för att hämta Maya, Kellie och Tösen. Till min stora lycka stod de vid grinden! Maya sovandes med huvudet i Tösens mage, och Kellie som en förpatrull längst fram. Hur kan en så liten häst se ut som hon vore en jätte stor staty? Som om hon ville säga: "Titta matte jag fixade ner oss i mörkret!" Sedan fick jag mig en knuff av mulen i magen, i sedvanlig ordning så man nästan ramlar omkull.

Bättre kompis kan man inte ha än henne. Hon tar verkligen ansvar för alla som behöver, och Tösen litar på henne. På så vis kan hon ändå leda flocken och vara en trygghet för Maya, för Kellie bara hjälper till, utmanar aldrig hennes auktoritet. Det var så tydligt att Elite gjorde det innan vi delade dem, och Tösen som normalt skulle tagit en fajt om det behövdes, drog sig undan. Hon litar inte riktigt på sin förmåga längre, och det tror vi har med den hastigt försämrade synen att göra. Hon har ju alltid varit närsynt men inte så att det varit någon risk tidigare. Nu verkar det hastigt ha försämrats. Vetrinären kommer på onsdag, så vi hoppas kunna få något svar.

Maya ska också ha sin andra vaccinationsspruta och jag skäms när jag tänker på hur tapper hon var sist, och hur jag fegat för att ta min svininfluensa vaccination! Usch, vill inte!!! gör ont!!!

Vi hade en riktig mysstund i stallet och Tösen är lite av en supervisor som noggrannt bevakar varje steg jag tar, och varje borsttag på Maya. Inte kanske bara för att hon numera är hennes "mamma" utan också för att det inte ska bli för mycket gullande. Det är liksom lite lätt att gulla med Maya, för hon är en sådan kelgris med sina tindrande ögon som kommer och lägger huvudet i famnen och ska bli kliad och borstad. Men Tösen påminner där lite om en grannpojke som var eftermiddagsbarn hos oss ibland. Daniel har jag för mig. När han och hans syster Katarina var hem till oss efter skolan och vi skulle äta glass så krävde han att mamma skulle dela med linjal! Ändå kunde han inte slappna av och njuta för någon annans portion såg ju ändå större ut. Precis så är det med Tösen. Ett borsttag för mycket och jag får onda ögat eller så börjar hon tixa. Spela med läpparna,väva eller dra med mulen mot gallret så det sjunger i spjälorna. Ändå är det viktigt att vi tar hand om Maya, hon ser helt nöjd ut med det.
Vi får också komma ihåg varje dag att sätta på säkerhetsremmen, då hon annars öppnar sin dörr eller Mayas. Imorse hade jag tagit av den men inte öppnat ännu, men det gjorde Tösen så glatt när jag kom med maten. Jag hann inte ens sätta ner hinkarna förens hon hade öppnat genom att trycka ner handdtaget och putta upp dörren. Vad ska man säga?

Men det är så skönt att få vara hemma och ta hand om dem i lugn och ro, och veta att min älskade man har det varmt och skönt på Teneriffa. Det är han värd, och även om jag gärna gjort honom sällskap så hade jag antagligen blivit rastlös och räknat timmarna till jag fick komma hem till hästarna igen!

Kram/Mia.