Igår ville äntligen katten veta av oss igen, och hoppade upp på fönsterbläcket. Vi öppnade men hon gick därifrån. Men vi förstod vinken... Hon börjar bli redo och vill inte sova ute när det bara är 2 plusgrader utomhus på natten. Så imorse fick Isak bara gå sina rundor och sedan vara inne. Misse har varit med oss på gården, pratat, nosat rullat sig och gosat. Hon har varit in i hallen och vänt. Så Hasse frågade henne om hon inte skulle komma in ikväll, och att hon kunde komma ner till stallet när han kvällsfodrade, så kunde de göra sällskap in.

Och gissa vem som kom till stallet, och sprang sedan in med Hasse.

Isak sover sin skönhetssömn och är utpumpad efter en jobbig dag. Vi var till skogen och tränade inkallning. Gick alldeles utmärkt trots färska björnspår och skogsarbetare som vi träffade på. Ända tills den otroligt snälla labradortiken Smilla som Isak träffat ett par gånger, dök upp med matte Ingrid. Smilla skulle aldrig röra ett hårstrå på någon. Än mindre skälla eller morra. Hon är nästan dumsnäll...
Jag gick och hälsade på henne och satte mig på huk. Isak var fortfarande lös, då jag inte ville göra någon stor affär av det hela, och lära honom att det är farligt. Isak hoppade och skuttade bakom mig, öronen flaxade som på dumbo, de ser nästan ut att lyfta med honom. Smilla viftar på svansen och vänder på sitt stora snälla huvud och tittat på honom. Och vad gör den modiga lilla killen då? Jo, han lägger benen på ryggen och springer därifrån det snabbaste han kan, medans han tjuter och gnyr som en pyyteliten valp. Kvar står vi tre och undrar vad som hände. Eftersom de stod på stigen mot vårt hem så sprang han åt "fel håll." Och det går fort... Bara att börja knalla efter... Turligt nog hade han sin reflexväst på som syns lite grann. Ingen Isak... jag ropade och ropade... Men dock dök en björn upp... Jag såg den inte men kände närvaron och bad snällt att den skulle lufsa vidare. När jag kom tillbaka hade den lämnat en färsk björnhög med mycket lingon i, på samma ställe som jag stod.
Bussig typ...

Isak då? Jodå han hade vikt av på en annan stig några hundra meter bort som leder ut på vår grusväg, och sedan tagit vägen hem i språng. Totalt utmattad hittade han husse på gården, och ville komma upp i famnen. Efter ett tag började husse undra var matte var... då spanade Isak mot skogen och markerade tydligt.

Dukitg vovve som sprang hem, trots allt då skogen är stor. Lite ledsamt bara att han ska vara så totalt skräckslagen för andra levande varelser. Vi får jobba vidare på det.....

Isak fick vi hälla i lite vatten, och sedan ett varmt bad med efterföljande massage. Bäddades ner i korgen med filt framför öppna brasan mitt på dagen....



Pigg och glad och nybadad och torr puff...

Lustigt nog har han skapat ett band till lilla Kellie som inte glömmer att han var med henne på kliniken. Hon har alltid hatat hundar men tittar med sina mjukaste ögon efter Isak.

Nu ska vi gå vår kvällspromenad efter "Sjelfbo Boulevard"och skratta åt mörkret. 28 års mörker är nu äntligen åtgärdat med vacker belysning...





En skön kille med en skön katt lämnas åt er att lyssna på.

http://www.youtube.com/watch?v=Qit3ALTelOo
/Mia

Blev en låång kväll med en kall och frusen ponny. Svullnaden runt ögon och ganasch lade sig så småningom, och då blev hon lugnare igen, efter att ha lagt sig ner, och rest sig upp stup i kvarten.

De "nya" tänderna fungerar utmärkt, och nu vill hon vara ifred och bara beta och beta!
Hakbettet, som är åtgärdat slipades ner med maskin till halva (!) längden på de innersta kindtänderna, ni förstår ju vilka betar det rörde sig om.  Skarpbettet mjukades upp genom ordentlig tandraspning, det som kändes när hon försökte ta morot ur handen, men rispade handflatan med sina framtänder. Och glesbettet där allt foder fastnar går inte att åtgärda, men vi kan bli tvungna att spola henne emellanåt. På en så liten ponnymun är det helt omöjligt att komma åt med en tandborste. Men kan hon nu tugga bättre bör det bli mindre foderrester som fastnar i "luckan" mellan tänderna  och minskar risken igen för inflammation i tandköttet.



Kellie med Hackamore, efter en tävling i "shettis-galopp" i Vansbro.

Det blev inget hackamore, då jag tyckte det blir för stort för henne i ponnystorlek och handen på de små barnen blir för stark. Utan ett bettlöst träns. Finns det då i storlek shetland? Nix... men jag hittade ett fint träns med remontgrimma och avtagbar käkrem under hakan. Istället för käkrem, ska jag nu inhandla två stycken remmar för gag-bett, och fästa fast på vardera sida, och låta dem löpa i kors under huvudet och ut genom ringen i remontgrimman, och sedan fästa tygeln direkt i gagremmen. Och vips blir det ett fungerande bettlöst-träns!

Ibland får man vara lite pysslig minsann.....

Jag får ofta frågan om det verkligen går att rida på en sån liten häst. Jodå hon bär upp ganska stora ryttare utan problem, bara de får plats i hennes special-tillverkade wintec" for Shetland"-sadel så.



Bild lånad från Kellies tidigare fodervärd.

Vi hade trevligt besök här i helgen av morfar och Gunilla, som tröttnat på det kalla och regniga vädret i fjällen. Fiskelyckan ville inte riktigt infinna sig, och då är det säkert trevligare med ett besök här i Dalarna, även om hösten börjar infinna sig här också med kalla och blåsiga nätter. Misse totalvägrar fortfarande att dela bostad med en liten lurvig hund, och kommer bara hem på nätterna för att äta mat ute på förstubron, så hon har nog skaffat sig en rejäl päls vid det här laget skulle jag tro. Långsint kisse det där...

Hittade en så kul bild på några storfiskare ute på Hasselö, med riktig sommarkänsla i!

Nu ska jag återgå till sängen med min feber, har nog fått överta några läskiga baciller som Sandra släpat hem från skolan dessvärre.

/Mia & Isak vid tangenterna.......

Efter en härlig sommarvila så är vi åter till verkligheten igen. Hästarna är installade på nätterna, men än finns det gott om bete, då vi skiftat hagar, och det hinner växa upp igen. Nu är dom bara tre!

Piggelin är såld till familjen Tucker-Korsgren i Leksand, och lever Bullerby-liv. Sex flickor med egen ponny, och det är uteritter,träningar och även Yttermo-Cup. Det sist nämnda en egen liten bytävling bland stallgänget, och Piggelin som ännu inte riktigt är i form, fick vara med en runda på låg höjd. Och då fick Klara för första gången känna på extra växeln, om man säger så. Redan när hon klädde på sig kavaj och vita ridbyxor hade Piggelin spetsat öronen och fått något drömskt i blicken. Och den ganska loja ponnyn hade gasat runt, men efter ett par hinder hade Klara hittat handbromsen och kunde styra runt henne felfritt.
Och visst har de funnit varann! Vi var dit och hälsade på, och det strålade om ponnyn. Lite kommentarer givetvis från andra om att hon kan se sur ut, men inget som bekommer familjen det minsta. De är så nöjda med sin Piggelin. Hon tyckte om att vi kom, men blev inte ledsen när vi åkte utan henne. Lugn, harmonisk och omtyckt av de andra hästarna. Känns så härligt!

Tösen var iväg till Lassols Gård igår på dräktighetskontroll, 60 dagars. Och allt såg så bra ut! Glada är vi också att den stolta fadern Aldermarin (även om han inte vet ett skvatt om det) gör sin bästa säsong på tävlingsbanan någonsin. Han vann på V75 ett storlopp på Bollnäs, och slog självaste Hallsta Lotus, som nu tagit över kronan från Järvsö Faks. H L är överlägsen i den högsta klassen, och stod på 20 meters tillägg i kortlopp, som är Aldermarins bästa distans, då han är startsnabb och speedig, men H L hann alltså inte dit.

I lördags så var han 2:a på SM efter just Hallsta Lotus som visade sig outstanding, men Aldermarin tog en snabb ledning, och kämpade ända till mål och gjorde ett kanonlopp. Med Tösens råstyrka och smidighet kan det nog bli en riktigt intressant avkomma, hoppas vi.


Idag var vi iväg med vår kära lilla Kellie, till vetrinärkliniken för tandkontroll och slipning. Stackars Kellie!
Hon hatar verkligen detta. Hon har sprutskräck, låg smärttröskel och tror att hon ska dö om hon har feber. Eftersom lilla kråkan har en benägenhet att strida till sista sekunden, och slänger sig handlöst pladask baklänges i cementgolvet, om hon lyckas, så var planen att droga ner henne med både smärtstillande och lugnande. Och se det gick! Hasse fick sitta på en "bar-pall" med hennes huvud i knäet och hålla henne, medan jag fick hålla rumpan för att hon inte skulle drutta omkull. Vetrinär Axelsson satt på knä med huvudlampa, slipar och rasp, för att fixa till tänderna. Det finns hästar som får något större kindtänder, och några få som får på tok för stora. Och så finns Kellie som hade fått sina gigantiskt stora. Hon kunde helt enkelt inte bita ihop. Jag låg ju på knä med en ficklampa i somras och kikade och såg monstren. Men det går helt enkelt inte att komma åt och känna, och inte helller rengöra de fickor hon har i tandköttet. Så nu blev det ordentligt gjort, och vi lär få åka dit minst en gång varje år. Suck!
Kellie släpade sig stödd på mig, till uppvakningsboxen och blev där stående vinglande med en alldeles kall, lila tunga hängandes utanför. Efter en och en halv timme var hon fortfarande inte kontaktbar, så vi ledde ut henne. När huvudet nådde gräsmattan, greppade hon reflexmässigt efter grässtrån, men bet sig själv löst i tungan. Men piggade på sig så att vi i sakta mak kunde lotsa hem henne i transporten. Hon klarade resan, men det var på håret utan att ramla.

Nu tror Kellie att den dumma vetrinären försökt ta livet av henne, och vi gjorde ett försök att släppa ut henne för att få henne lite piggare i friska luften, men hon rullade under tråden och ut på ängen "för att lägga sig och dö". Jag fick hämta hem henne in igen, på med filtar och täcken och radio som sällskap, och sova ut i boxen istället. Det har gått över 8 timmar nu!! Men det är så typiskt Kellie. Hon deppar och surar en hel vecka efter vaccination, och ibland tuppar hon nästan av när sprutsticket kommer. Det här var ett mkt större "ingrepp" och Tösen och Maya är nu i upplösningstillstånd över sin lilla kompis beteende.

Vi får verkligen hoppas att hon inte blir sjuk på riktigt, för då kommer hon aldrig krya på sig med den inställningen, stackars liten.
Hon har även ett bettfel, (eller tre faktiskt!)så vetrinären tyckte vi skulle köra bettlöst igen, eller med Hackamore som hon tidigare haft. Det sitter på nosryggen istället, för i munnen och det blir ett tryck som istället gör att hon blir styrbar.

Dax att kolla till henne igen!

Ha det! /Sjuksyster Mia

Jodå, jag såg henne gående i hästhagen, på väg till grannen. Först kände jag knappt igen henne alls, då pälsen blivit så mörk. Sandra säger att det är hennes "överlevnadspäls" för att klara alla väder, och kunna gömma sig bättre. Inte så dumt alls. Hon ville inte komma hem, men var väldigt tacksam när Hasse sprang ut till henne. Han bar hem henne, och hon satt i trappan och tittade på Isak en stund.
Hon får bo "tvångsomhändertagen" några dagar på övervåningen, och Isak på bottenvåningen, med grind för trappan. Då kan hon själv välja om hon vill ta kontakt eller inte. Men vi släpper inte ut henne, förens vi ser att hon vant sig vid honom.
Allt och alla som kommer i hennes närhet, ska hon stryka sig mot, för att doftmarkera. Hon jamar och kramas, buffas, och svansen pendlar hela tiden. Hon går och morrar emellanåt och är väldigt spänd och stressad. Och jättesur..... Och jätteglad. Stackars liten. Måste tyckt vi kastade ut henne för en "ny" kärlek, så nu gäller det att smöra på det bredaste man har.


 Ungefär som när Fredrik 2,5 år sa till mig på Löwenströmska sjukhusets BB, då han hälsade på mig och nyfödde Johnny, tillsammans med Jimmy: "Ja, ja mamma, men lämna tillbaks honom till doktorn nu, så kan vi åka hem."
Inte poppis alls, att dela sina föräldrar med någon liten plutt. Men då ryckte ju farfar ut, och köpte honom en trampbil (för 4-åringar)som tröst för att han skulle stå ut med den lilla. Det var i allafall kul med ratten, men inte lika kul som att åka med farfar till B & W och handla, och provsitta åk-gräsklipparna. Förövrigt lovade farfar att Fredde skulle få en sån om han lyckades klappa en giraff på huvudet. Och när vi var till kolmården sommaren efter, så gick vi förbi savannen, och då kom en giraff fram mot oss, där vi stod på en höjd, och sträckte fram sin långa tunga mot Fredrik och slickade på honom. Blev väldigt jobbigt när farfar skulle trassla sig ur det löftet, särskilt eftersom vi bodde i lägenhet med balkong, tre trappor upp utan hiss. Annars hade han bergis köpt en.

Resan tillbaks med Cherree gick bra, om än väldigt tårfyllt. Hon blev ganska ledsen, och vi också. Men hon blev också glad att träffa sin riktiga matte igen. Vi fick med oss en "special-korv" då vi berättat för Agnes om Isaks matvägran. Hon såg lite lurig ut, och jag förstår nu att hon har sina knep, efter alla års erfarenhet.

Isak blev som tokig när vi tinade en bit i micron, och doften spred sig i köket. NU äter han minsann...
Jag gissar på att köttet innehåller en massa saker som jag nog inte nämner vid namn. Hon måste skrattat gott, då hon vet att vi inte äter kött själva. Men vad gör man inte för sina djur, så säg.
Nu går vi i skift här hemma, för att hålla Misse och Isak sällskap, på respektive plan i huset. Upptäckte också ikväll att han är mörkrädd!! Först en mörkrädd häst, och nu en hund. Tur att elektrikern varit här och installerat el och skymningsrelä till de nya utelyktorna. Hasse har också beställt glas, och nu väntar vi bara på att smeden ska göra "hattarna" färdiga, så kan vi plugga i kontakten. Vi har köpt LED-lampor för att vara mer energisnåla, så nu hoppas vi på ett bra resultat.

Vi ska också installera rörelsesensor på stallet, i hopp om att hålla oönskade besökare borta därifrån. Kan bli lite stressat bara, om ninisarna tänker stanna på gården under höst och vinter. Kanske kan de få dela på Piggelins box, om hon inte kommer hem igen. Vi får  väl göra en "kanin-lucka" på stalldörren. "HARAR" säger Hasse strängt, när jag säger kaniner eller rabbisar. Men de påminner mig om de man ser på Gotland, och nu även i Stockholms City, på väg till tåg-centralen.

God natt! Fler bilder kommer snart.....

Men ingen katt. Ja denna vecka har minst sagt varit omtumlande. Misse gick ut i onsdagskväll och vägrar komma hem. Men vi vet att hon är där ute i närheten, för på nätterna har hon sovit i "sin" stol på bron, och ätit av maten. Men eftersom det varit ett sånt herrans hundliv här, klandrar jag henne inte.
Isak som har varit läraktig och lite tillbakadragen har slängt sig rakt ut i puberteten......
Från att ha ätit bra, suttit kissande och svassat efter Cherree har han nu påbörjat sin resa till man.
Han lyfter på benet på alla tuvor och dungar, och vägrar plötsligt att äta. Han har börjat vakta reviret och både morrar och skäller när han hör ljud.
Husse och Johnny som kom i fredags får sig en utskällning så fort de reser på sig, och han bevakar dem noga. Detta är inget ovanligt bland unga hanhundar, men väldigt överraskande med just Isak. Och eftersom han bums måste fostras vänligt men bestämt så innebär detta MASSOR av jobb just  nu, och att han inte får vara lös. Vi är ju inte helt hundra på att han heller har träffat män förr.

Och ny chef i hushållet är jag! Cherree övergav Hasse nästan omedelbart och även om hon gärna kelar med både honom och Sandra, är det marken jag går på hon dyrkar. Som en skugga. Hon följer mig troget, och lyssnar. Om jag lämnar dem och går ut, men de andra är kvar inne, går hon in och lägger sig i sovrummet tills jag är tillbaka. Och om de går ut med henne, får de antingen bära henne, då hon "spårar" mig lös, men vägrar gå kopplad. Jag kan göra bägge delarna. Jag är ju Schäfern som sagt, voff, voff!

Men.... hon har en anledning till allt detta. Hon är inte trygg utan sin "flock". Det verkar som om hon ser väldigt dåligt. Uppfödaren var ju inne på det, pga hennes benrörelser, nästan som om hon sätter upp dem som skydd framför sig. Hemma där hon är van, så följer hon ju de andra hundarna och Agnes som ledare.
Och hon tar för sig 99 % av uppmärksamheten och Isak kommer bakom. Därför har vi bestämt att vi kommer lämna tillbaks henne igen. Det troliga är att hon kommer få ännu sämre syn, och då klarar hon sig inte här något vidare, och vi vill att alla ska trivas, annars är det meningslöst.
Det smärtar med en sådan härlig tjej, men vi vill få ordning på Isak, och även Sandra måste få tid till att lära känna honom. Svårt när man ropar och hon kommer först, när man ska lyfta honom och hon redan har hoppat upp i knäet. Och vad händer när jag börjar jobba igen, och Isak och Hasse kommer vara ute på gården?

Roligt är att han är så aktiv! Älskar att promenera och busa. Kommer bli en härlig kompis i skogen framöver.

Sen har ju vår härliga flock med hästar fått nya kompisar! Det troliga är att en harhona fått sina ungar i deras beteshage, och sedan lämnat dem. Vi har två små harpaltar som sällskapar med hästarna. De springer och busar runt benen på dem, jagar varann och är helt orädda även för oss. De leker på ridbanan, och när vi sitter och fikar kommer de närmare för att titta på oss.
Häromdagen tog den ena ett väldigt dåligt beslut. Isak, Cherree och jag lekte på gräsmattan och då kommer den lille och ska vara med! Isak och han stannade tre meter från varandra och bara stirrade på varandra, tills harens instinkt tillslut vaknade och den flydde hals över huvud in mellan benen på Tösen. Hon fortsatte beta men tittade på den lilla lurven som kom hack i häl. Tack och lov ville han inte utmana ödet att springa fram till Tösen, så den lilla kom undan. Cherree då? Jo, hon skällde tittade, rakt upp i luften och sprang åt motsatt håll, tills hon hittade doftspåret och kunde följa Isak i hälarna. Säger än hel del, pluttan.

Men kan ni förstå?? Hur kan de bli så sällskapssjuka när både människor och hundar är farliga för dem?
Inte nog med det.... Igår när jag skulle ner och borsta och pyssla med hästarna som vi tar in varje eftermiddag för kraftfoder och sovstund, så möttes jag av den ene i stalldörren! Då hade han letat upp dem.
Han hoppade ut och satte sig några meter från dörren och kikade på mig. Ska verkligen försöka få dem på bild, men de är snabba de rackarna. Men herrejesus vilken show de håller, krumsprång, kullerbyttor, rullar sig och jagar varann. Vem behöver tv?

Maya har fått framskor, och nu övar Hasse verkning av bakhovar. Hon är så förbaskat kittlig så det är inte det lättaste att hålla hennes ben. Med framhovarna reste hon sig på bakbenen och för att slippa undan. Hon är inte rädd, bara väldigt bestämd. Tyvärr drog hon runt  Hasse som tappade balansen pga sin dåliga rygg, och hon trampade ner rakt på hans baksida ben. Det blev en ganska otäck skada.
Men sen satt de där minsann.

Ja, så ikväll blir de en resa tillbaka till Enköping, och sedan ska Isak bada.
Ha det/Mia

Jodå ni läste rätt! Vår lilla Yrar I Am What I Am, puffhane på 6 månader och så har vi lånat hem lilla Yrar Chim Chim Cherree, nakentik 4 år på prov. Lilla Cherree har tydligen inte knutit an till någon så mycket tidigare som till Hasse, och eftersom hon har en ögonsjukdom som ger torra tårkanaler och lite sämre syn, så ska hon inte ställas ut eller avlas på.

 Och Isak den efterlängtade lilla pigga, nystiga krabaten blir nog en rolig liten herre. Fullt ös, och så nyfiken och positiv och väluppfostrad, men ack så blyg och försynt.



Cherree får vi räkna som sällskap framför brasan, och lite kortare turer med. Men vilken personlighet. Dock är hon van att på "kennel" i flock, och där finns hundlucka och trädgård, så det här med att göra ifrån sig kopplad, är inte riktigt henens melodi. Men vi får öva, och se om hon kan acklimatisera sig här. Annars får hon åka tillbaks hem igen. Hon ska också ha hjälp med ögonbad och ögondroppar varje dag, för att inte torka ut. Blir pysslande det.


Men att en sådan liten krabat kan utge så mycket värme är en gåva. Någonting säger mig också att värmen är helande för kropp och själ.

Sandra är så duktig och pluggar på om hundträning, vi har tömt Bjurs-biblioteket på hundböcker.

Misse är chockad, milt uttryckt.... men också nyfiken och eftersom de är vana vid katt, bryr de sig inte om henne alls.

I ett litet gulligt torp ett stenkast från Enköpings station, bor Agnes med sina f.n 18 hundar, och en katt. Där finns både Chinese Crested, nakna och powder puff samt Irländsk setter.
Och varför glömde vi kameran hemma?
Vilken syn med alla dessa kineser, i glada färger och teckningar som alla ska hälsa, sitta i knät, och klias. De är så kärvänliga och goa, roliga och charmiga.

Jag uppvaktades av flera som turades om att ligga i knäet, och Hasse fullkomligt occuperades av den 4-åriga tiken Cherrie. Det var både Sandras och Hasses första möte med denna ras, och det var så rätt! Tänk er när Hasse gosar med den lilla feminina, varma kärvänliga tiken och hon fullkomligt lyser när han pratar med henne. Plötsligt utbrister han om en annan tik som smyger upp  i knät, men den ser ju ut som hon ni vet... människan.... kändisen... som vann melodifestivalen förra året, MALENA ERNMAN!
Och ja, det gjorde hon! Samma kritvita hår, och självklara stjärnstatus. Oj, oj...
Och uppfödaren erbjöd oss genast att ta tiken också, därför att hon skulle inte ställas ut mer, eller avlas på, och hon hade "torra ögon" då tårkanalerna torkar ut, och behöver hjälp med droppar.

Men vi ska bara ha EN hund, sa Hasse bestämt, och det var ju en puff. Men och andra sidan hade hon lika gärna kunnat följa med och kurat i soffan, för de är som gjorda för varann hon och Hasse. Sandra och jag såg framför oss Hasse gå med henne på Bjurs... Snacka om att gubbarna skulle sätta kaffet i strupen...


Däremot ringde han genast till sonen och hans sambo, för att tala om att han hittat den perfekta hunden till dem, så kan ju han passa den ibland när de jobbar. "Kinesisk nakenhund???!!!" skrek Niklas i luren... Ja, ja vi får väl se om de törs följa med och hälsa på när vi hämtar hem vår lilla kille på onsdag:

Yrar I Am What I Am. Jodå det heter han men kallas för Isak.
Isak är en liten reserverad kille som inte sticker ut, och han är precis lagom liten och lagom aktiv för Sandra att hantera. Vänlig, stillsam och uppfostrad för att bara vara 6 månader. Hann smög mest och gömde sig, tills hann med en mild knuff landade i Sandras knä, då upfödaren lämpade av honom. Fast bestämd att han skulle sälja in sig. Medans 17 andra hundar gärna hade tagit hans plats, lade han sig förnöjsamt i hennes knä, och blev kvar där i timmar, och spanade på oss under lugg.
Sandra och Isak fann varann, och de kommer säkerligen bli bästisar. Möjligen kan en viss Misse bli lite putt, men vi får väl ge henne lite extra Pussi med laxforellsmak.
Som grädde på moset kom huskatten hem med en rejäl åkersork, som han gärna bjöd på. Mysigt!

Så nu har vi mycket att stå i, besöka banken, ordna sovplats, köpa mat, borstar, schampo mm.

Hästarna går på bete och har det bra. Sedan Piggelin flyttade har de blivit lugnt i flocken och de tre som är kvar makar in sig i lösdriften på nätterna eller vid regn, och lägger sig alla tre till ro i halmen, och snarkar så taket nästan lyfter. Och vi har självklart klippt ner hela häcken utanför fönstret, för att kunna smyga upp på natten och titta på dem.

Nu måste vi sova och drömma drömmar om vår lilla kille. Ps. mamma..... det finns mallar för att sy hundpyjamaser  och overaller för små kineser på Chinese Crested klubbens sida om du är sugen, såg dock inte till några MAO-kläder......

God natt!/Mia

Igår var vi och besökte ett helt hav av dalmatinervalpar. Vart vi än vände oss, så fanns de där. Och när man satte sig i gräset, så helt plötsligt spetsades ett par öron, och en liten rultig vit sak med bruna eller svarta prickar, styrde kosan rakt upp i knät. Och kom en kom alla...... Fyra pussande prickhundar samtidigt, så blev man ganska kär.
Tiken i fråga hade fått inte mindre än 14 (!) valpar, men en dog vid födseln. En hade blivit såld, och kvar vara bara tolv... Tolv kramgoa, vackra, glada och busiga valpar, med en matte som var alldeles färdig. Tänk själv att varje dag lyfta ut alla valparna från lägenheten från tredje våningen, ner i hagen på gräset. Och in igen... Och alla ska vägas, vaccineras, hörseltestas, matas osv.

Eftersom också rasföreningen bara aviserar valpar från en "riktig" uppfödare så blir en helt vanlig glad hundägare ganska övergiven bland annonserna från kennlarna, trots stamtavla, vetrinär intyg etc.
Vi kom överens om att hur underbara dessa än var, och hur mkt billigare de än är pga att hon inte kan behålla alla dessa, börjar redan bli akut, så är dalmatinern än för stor ras för oss. Den kan bli ganska stark och ganska energisk, och har en svans som piskar som ett propellerblad...... Och efter att ha släpats både hit och dit av Tösen, vore det trevligt att få känna sig som en stolt ledsagare någon gång.

Och efter moget övervägande, och en viss kritik om hur dåligt en kinesisk "naken" nakenhund skulle trivas i vårt antarktisl-iknande landskap, så inser vi att det vore nog ganska själviskt av oss. Men........ som av en händelse så finns det en liten underbar Chinese crested Powder Puff, dvs med päls...... som är otroligt lik den nakna, och vi smalt direkt........ Denna lilla kille söker ett nytt hem, och är mkt tåligare än sina nakna syskon. Så till helgen bär det av till Kinesland och titta på puffar och nakna kineser. Han är ännu inte färdigutvecklad, och kommer få lång härlig päls, som måste borstas varje dag. Det du Sandra!





Ha det!/ Mia

Här är det full rulle, och vi har ännu inte bestämt oss om hundras. Nu ska vi också åka och titta på dalmatinervalpar!
Och Kellie ska vara med i tidningen förhoppningsvis,som nominerad till "Årets Dalahäst" om bara juryn faller för henne först vill säga. Då krävs bra bilder...... Och hur fotograferar man en shettis då? Det handlar om porträttbilder något som Kellie aldrig ställt upp på. Hon tittar konsekvent bort. Och Sandra hade kämpat hela eftermiddagen med att borsta och putsa. Kellie började med att gäspa, springa runt och göra oss allmänt tokiga.

Och att ta med mutor innebär bara mer besvär...



Hästen fick absolut inte äta, utan skulle stå med huvudet uppe och öronen spetsade.

Men visst ser hon proffsig ut? Skulle göra succé på utställning.
Kan ju bero på att Sandra övat med henne, i många år...

Maya fick också vara med på bild. Här visar hon upp sin fina fläta i pannluggen. Egentligen måste man vara en stor tjej för att få ha fläta, men vi gör väl ett undantag en dag som idag.

Ni som undrar hur Tösen bar sig åt för att slita ut sina muskelfästen i nacken, får nu en lektion. Om ni gör så här ca 40 ggr om dagen, i alla gångarter så kommer ni förstå.

Ha det! /Mia

Blir bara värre och värre år för år... Hitills under denna sommar har den skördat en telia box, samt vår stationära dator. Så nu är vi utan fast telefoni och kan bara använda internet på vår gamla rauter, och har EN lapptop att slåss om, som är ganska seg och välmatad...

Tidigare år har åskan slagit ut telejacket, men med nuvarnade styrka slår den i eluttagen i ytterväggarna. Jag blev alldeles stel av skräck då jag såg ett vitt sken på kontoret och sedan hörde braket... gick dit för att titta och just som jag klev över tröskel small det igen... kraften från nedslaget i uttaget fortplantade sig genom golvet och kändes upp i benen ända till knäna. Så nu är jag åskrädd och blir helnipprig när det börjar... sitter still i en stol med fötterna upp, och skriker hysteriskt åt alla som tänker vara ute eller i närheten av någon el.

I går var vi till Yttermo i Leksand och lämnade Piggelin. Vi blev väl mottagna av en välkomstkomitté med unga tjejer, som stod med stora förväntande ögon, och samtidigt utbrast i kör: "Åhh vad söt!!!" när vi lastade ur. Den förhoppningsvis blivande ägarinnan tindrade med ögonen och växte en halv meter i sina foppa tofflor.
Vilken liten Buller By... som hämtat ur Astrid Lindgrens böcker. Glada, friska barn med massor av spring i benen, och jag kan tänka mig att det går undan när dessa flickor dundrar fram i byarna på sina lika många busiga ponnyer... Snacka om dröm.
Hoppas nu bara Piggelin kramas istället för att ta en tugga på lilla Klara, så ska nog detta gå vägen...
Har iallfall lite bildbevis på att den cylinderformade ponnyn kan hoppa och ha tävlat. Blev en viss skeppsis när hon tvärnitade i ridhuset som sagt.

Bilderna är lånade från tidigare ägaren. Men även om hon var fin och slimmad så har hon faktiskt lagt på sig lite muskler också, så lite nytta har vi gjort här. Hoppas nu lilla Klara och Piggelin finner lyckan under dessa fyra "prov" veckor, och kan komma ut på tävlingsbanorna till vintern.

Här hemma har det hänt lite... de fantastiskt vackra lyktorna har kommit, upp men saknar ännu glas, armatur och hattar. Det ska också komma upp fina skyltar som talar om vilka som bor här. Blommar gör det också...

Mormors plantering...

Nu ska det bara sås gräs också och litet fint singel runt foten.

Och inte för att vi längtar efter vintern, men det blir bra mysigt när dessa lyser upp i mörkret. Och vilken triumf för mörkrädda kallblod, som länge protesterat mot denna mörlklagda gård.

Ha det!/ Mia

Så kom beskedet idag att Tösen är dräktig! Vi är inte förvånade då hon sedan i måndags ätit "som en häst" och visat med all tydlighet att hon BORDE brunsta, men gör inte det.... Maya har också luktat på henne och undersökt, men inte sparkat med frambenen eller skrikit, som hon gjort de senaste brunsterna som Tösen blivit inseminerad på. Och gudars vad fin och lugn hon är... Trots en envis skåpbil som nästan körde rakt in i transporten då han inte kom oss på vägen, och ett gäng med HD-knuttar bakom släpet med knattrande "riskokare" så visade hon inte en tillstymmelse till stress eller svett, trots fleece-luvan på i värmen. Snacka om harmonisk.......

Nu väntar några veckors vila, och en tur tillbaks efter 30 dagar, för att kontrollera så ett litet hjärta slår där inne också.

Den stolta blivande fadern kämpar på ute på banorna, och hans son Grei Sol går bara bättre och bättre... Lånat en bild på hingsten ifråga:



Aldermarin

Och Piggelin lämnar oss nu i dagarna för att på prov vara hos en familj i Leksand, där dottern Klara vuxit ur sin ponny. Eftersom Piggelin inte riktigt är i form just nu, ser mer ut som en jättelik cylinder, så är det lite svårt att avgöra om hon ridmässigt "räcker till i hoppningen". Hon hade den dåliga smaken att stanna på provridningen i ridhuset.... men med den magen är man ju kanske inte så morsk.

 

Och hundletandet går vidare...... svarta mopsvalpar vimlar det inte av i den här delen av Sverige, om man vill ha en välstammad och registrerad valp. Så nu går även letandet bland annonserna efter en annan lite udda ras, som vi alla blivit minst lika förtjusta i:

    

Chinese crested dog, dvs Kinesisk nakenhund!

Finns med och utan päls, och i alla underbara teckningar...... Undra vad misse kommer tycka?

/Ha det!  Mia

Underbart! Någon dräktig Tösen har vi inte ännu fått, men vi håller tummarna för att hon ska ha en liten äggblåsa att visa upp på ultraljudsskärmen nästa gång.
Tösen och Kellie åkte till Lassols Gård i måndags, och då hade hon visat en mkt otvivelaktig brunst sedan fredagen, det stod dock ett ägg på 4 cm, men hon var inte öppen för seminering. När det så blev dags, visade det sig att Hingsten vi nu valt att satsa på hade bra kvalitet på sin produktion vid tappningen, men vi hade hoppats på att kunna hämta flera gånger, då hon inte släppte ägget och han bara bor en mil ifrån, men fick med  fler sprutor i stället att lägga i kylen, då det inte passade hingsthållaren att tappa direkt igen, om jag förstått det hela rätt. Kanske pga träning eller tävling...... Tyvärr försämrades kvalitén ganska omgående i kylen, så det blev inte optimalt denna gång heller... Damen är verkligen snål att släppa på äggen....... På fredagen var det dock klart så vi hämtade hem tjejerna igen... Och Tösen blev så glad när vi kom.

Tyvärr visar hon nu också hälta, för första gången i sitt liv, då hon slitit ner sina hovar alldeles förskräckligt, så hon ser lite skamfilad ut. Någon som glänser desto mer, är fina Maya Mystica. Hon har vuxit rejält och rör sig med grace. Lusten till att springa har börjat pocka på, och hon tar varje chans hon ser att få fart på flocken med "tanter".

Piggelin ska förhoppningsvis provridas till veckan igen av en familj från Leksand, och vi håller alla tummar att de ska trivas ihop. För nu har vi kommit överens här hemma, att vi vill ha en liten en igen, och då behövs tid och pengar...

Fast med fyra ben förstås. Vad trodde ni?

Sandra är sugen på lite valpträning och agility, och vi andra håller med... Tassandet på hallgolvet har tystnat efter sådär tre års spökande, och vi har nu sörjt klart vår fina Nikki, fått vår "hundfria tid" och känner oss redo igen...

Valet står mellan den underbara rasen mops, en social, mysig, intelligent och humorfylld hund, som dock är dyr i inköp och svårt att hitta i svart.









Och den fartfyllda, häftiga, roliga hundrasen Jack Russel, den optimala stallhunden, som finns gott om och vår vetrinär har en alldeles underbar kull till salu...




Vi får se vad som händer framöver....... /Mia

Nix Pix, Tösen var inte dräktig..... Och inte heller brunstig. Så nu får vi börja om från början igen, och det är bråttom. Hon blev jätteglad över resan till Lassols Gård, tyckte det var kul och var hur lugn och fin som helst. Kan bara betyda att hon trivdes bra där, och att hon kommer dit nästa gång under betydligt lugnare former. Vetrinären berömde hennes "skick", och tror att det ska gå bra, så småningom.

Så på måndag ska hon tillbaks, och visar hon ingen brunst då, så ska hon "sprutas" igång. Och då skulle vi ju ringa och boka vår reserv-hingst....... Som inte heller ska skicka på transport visar det sig, för han släpper inte till på konstgjort vis, utan vill bara ha "riktiga" ston. Och då tog vi nästa på listan, som visade sig "bara" lämna stora avkommor, och nästa som visade sig vara steril.....

Och övriga hingstar skulle vi få "hjälp" med att beställa från Norge, men då skulle vi själva få åka till Östersund (!) och hämta..... ingen postbil där inte. Och varje åktur från Norge kostar si sådär 700 kr, plus ny bokningsavgift, både till den svenska stationen och den norska hingsthållaren.... och då är vi ju inte garanterade något föl, utan kan bli en fruktansvärd kostnad till slut, utan resultat. Och då är vi inne på tredje-fjärdehands val av hingst. Kändes inte riktigt rätt. Så därför har vi tänkt om riktigt rejält....

Det blir en Dala-häst!



Jag känner mig riktigt nervös inför detta, men samtidigt väldigt, väldigt spännande. Hingsten ifråga har jag ratat tidigare, då han på vissa bilder mer påminner om en vinthund än en häst,( älskar visserligen denna hundras) men samtidigt har han ju alla de där kriterierna vi söker. Snäll, lätthanterad, ridbar, mycket startsnabb, speedig och hållbar. Och så finns han nästan granne med Lassols, så de kan tömma och inseminera direkt, eftersom Agneta gasar dit i sin bil samma dag... Då ökar chanserna till dräktighet betydligt.

Min hjärna vill ju säga att en tunn modell av häst med rak och tunn rygg, inte är särskilt hållbar. Men resultaten visar faktiskt motsatsen. Han tävlar fortfarande 12 år gammal, och rör sig fantastiskt, utan några anmärkningar i protokollet. Vi såg honom senast i en start på Rättvik, där han var superfin. Han har haft en liten tilldelning damer hitills, men har ur denna grupp fått ut en bra häst som är på gång, Grei Sol och har också en ursnygg avkomma som tagit sin första seger, Gärdsjö Viking. Så nu blir det än äkta Dala-häst då vi bokat Aldermarin.
Hans mamma har ju också lämnat den fina Björsbergs Glitter, som haft några bra säsonger, och visat sig ytterst kapabel.

Som sagt det kan bli precis vad som helst, fiasko eller succé... men förhoppningsvis en häst!

Kellie är en berest dam idag. Först med Tösen till Lassols, och sedan med Maya till travbanan i Rättvik. Maya har fått sin första miljöträning, i ban-miljö. Hur cool som helst. Hon gick på släpet så fint så, och resa gick bra. Vi traskade runt hela ban-ovalen utanför staket, runt hästhagar, läktare och stallplan. Och sedan ett varv på banan. Och sedan hälsade vi på rektorn (Kajsa Frick) och lilla Maya var hur fin som helst. Med beröm godkänd!

Nu måste vi snart ta kväll, då det har varit en överväldigande dag, och ganska överraskande. Så många hingstar, så mycket problem med transport av sperma, och känns som Norrmännen skrattar lite gott åt oss......
Nix, vi kör på Svenskt denna gång, och som sagt det kommer nog överraska många, men kanske också glädja vissa infödingar, då dessa hästar var på sitt håll, alltid varit betrodda på Rättviks travbana.

/Mia

Vi väntar och väntar, men ingen brunst visar sig. Dock brukar det väl vara så även för människor som väntar på graviditet att det spökar lite. Maya tycker dock att hennes ledare är en konstig prick. Stona i flocken har ju sin rangordning, som också tydligt styr deras brunst. Piggelin brunstar först, eller sist beroende på var  i cyklen man väljer att börja, och sedan följer Kellie och Maya nästan samtidigt, Maya har dock en lång och besvärlig brunst, typiskt att hon ska ärva mammas beteende där, kanske får vi ta hjälp av vår vetrinär och fundera ut hur vi ska få henne i balans så att det inte stör kommande träning och tävlande,  och när Maya är nästan klar börjar Tösen.

De andra stona har luktat intresserat på tösens kiss ( spännande ämne för hästnördar) och flemar med läppen, och lilla Maya blev så störd av doften att hon gick raka vägen fram till sin ledare och skrek... och slog med frambenet. Ganska dumt, för när hon också vände rumpan till kom dock ett motanfall från bra mkt större rumpa...
Men Maya gav sig inte.... denna skumma typ som smugit sig in i hennes hage skulle minsann ha däng.......



Som sagt " stängt för ombyggnad" är ett bra ord för tonåringar som går lite vilse... och där befinner sig nog lilla Mystica just nu. Men spännande är att detta kanske betyder att vi fatiskt har en dräktig Tös i vår hage?

Kul är det iallfall att studera flocken i hagen, och givetvis har vi "möblerat om" i trädgården så vi kan sitta och titta på det vackraste vi har......

Själv har jag nu semester i två veckor, då trädgård och gården står i fokus, massor att ta itu med... Och vi tog oss en lite tripp till ett spöklikt tomt Rättvik igår kväll, där det mesta var stängt trots att flera husvagnar hittat dit redan. Tydligen så är det inte tillräckligt varmt ännu, för de turistande... Men min varmblodiga dotter tycker det är alldeles lagom, så vi tog oss en tur till minigolfbanan, och körde en runda. Världens bästa mentala träning, för den som hatar att förlora.... Och gissa vem som gjorde det.....

Nu håller vi tummarna till onsdag morgon, då det bär av till Lassols Gård! /Mia

Enligt Tösens "brunstkalender" skulle hon börja visa tecken på brunstvecka igår. Och... jag det gjorde hon. Fast... på ett annorlunda vis än hon brukar. Så det kan ju betyda olika saker. Att hon faktiskt ska till och brunsta pga att hon inte blivit dräktig... Och att det tar lite längre tid då hennes förra brunst var väldigt lång, blev ju inseminerad på dag 11 sista gången, och släppte ägget på dag 12.

Eller att hon faktiskt är dräktig, och att brunsten inte kommer men att hon får en hormoniell påverkan, som gör henne lite känslig. Jag har suttit med näsan i min "bibel" Att bli med föl, (Tack underbara MM Magnusson-Falk och M Peterson-Brodda samt S.Holmstedt för den, ett måste för oss hobbyuppfödare) och läst och läst. Och vad jag förstår så pågår ett process ända till dag 40 med olika ämnen som produceras i kroppen.

Men hur var det nu då? Jo... Tösen brukar ju visa på första dagen att hon "lätt" lyfter på svansen, och är röd-rosa i färgen i slidan, medan hon blinkar med läpparna som brukar vara lite lös och slappa, och lite slemmig. (Trevligt ämne för er som inte är så hästtokiga som oss andra, och tycker detta är HÖGST normala samtalsämnen......)

När hon inte är brunstig brukar hon vara ljus-rosa till färgen. Och nu har hon varit LAXFÄRGAD mot det orange hållet istället. Kan det bero på påverkan av seminförsöken eller betyder det något annat? Och jo, hon lyfte villigt och lätt på svansen igår kväll, och var något slapp och öppen men inte lika mkt som hon brukar, och blinkade lätt, men hon "kissar" inte ännu som borde vara steget idag......

Nu är vi så nervösa........



Det är ju också så att hingsten Lundfrigg har rest hem till Värmland igen, där han har flera ston som väntar på naturlig betäckning, som verkar vara det säkraste sättet att få dräktigt med hans spermier i år, då de inte riktigt trivs med att simma i spädningsvätskan.
Så vill vi betäcka om igen, måste det bli naturligt. Men eftersom vi inte heller har någon aning om Tösens produktivitet och om hon kan ta sig, så vill vi i år hålla oss till Agnetas seminstation och hennes vetrinärer som nu påbörjat jobbet, och som Tösen accepterat och kunnat stressa av hos. Eventuellt kommer hon behöva undersökas grundligare och ta prover, och det är inget vår vetrinär hemma gör. Så är hon inte dräktig, blir det nog ett försök till med semin med någon hingst som det bevisat fungerat med i år, och så får vi ta vackra Lundfrigg nästa gång, då vi vet mer om vårt eget sto, och hur hon fungerar. Och ska tilläggas att underbarare ägare och "hingsthållare" är nog svårt att hitta, så det ska bli kul, något vi ser fram emot.

Jag är ju så otroligt förtjust i bilderna på hans avkommor. Särskilt Slotts Lomen tycker jag utmärker sig med sin långa vackra hals och helt underbart starka rygg och bakdel. Vilken överlinje!!! Vet dock inte så mycket om morfar Åsrapp, men tror jag sett en ganska stor avkomma efter honom som också var vacker.

En annan fölunge som utmärker sig är Slotts Kevin, efter Ulfrigg. Ulfrigg är ju pappa till just Lundfrigg. Herregud vilken underbar uppsyn, och vilket härligt självförtroende. Det bara lyser om den lille. Och lika förbannat snygg..... 
Om jag skulle köpa kallblod just nu, skulle jag satsat på dem. Blir kul att se dem i framtiden.

 (Moe odin får ursäkta som den avelsmatador han är, men hans fölisar är inte lika vackra i ung ålder...)
Men vafaan, ställer man mig bredvid Julia Roberts, så är det ju samma sak. Man kan vara bra även om man inte har samma vackra längd och hals, utan själv är liten och knubbig... Och mina avkommor är det då inga fel på.
Nej, summa kardemumma, alla behövs nog, för att få in bredd i aveln.

Jullan..         

undertecknad som gömmer sig för fotografen...          

Vore jag miljonär och slapp "arbeta för lön" skulle jag klart köpa på mig alla dessa snyggingar och satsa större på travet. Det är så spännande med utveckling och avel och travet så klart. Men nu får vi till en början hoppas på att Tösen är dräktig och att Maya kommer igång framför vagn snart. Vi har nog att göra ändå, även om drömmarna finns. Och vem skulle köra Pocketbilen, om jag inte behöver arbeta längre? Katastrof..... måste ju ha världens i särklass viktigaste arbete att utföra så här i sommartider:)

Ha det så länge...... Nu väntar kronprinsessebröllop på tv, och V75 till kvällen... Jag måste ju upprätthålla intresset i släkten kring monarkin, efter min mormor som hade älskat detta monarkiska men säkert ack så vackra spektakel. Men det är ju inte heller varje dag en "alldeles vanlig, hygglig kille från Ockelbo" blir prins. När jag ser hans uppväxt i bilder på tv, tänker jag på min egen uppväxt på Ekerö. Det härliga 70 och 80-talet. Som en deja vú.

/Mia.

Idag var det då ÄNTLIGEN dags ( om man frågar Piggelin) att få gå upp i den stora beteshagen. Den har fått vila till sig, och fått gödning, då det växte ganska dåligt förra året.

Vi hade ju förväntat oss spring, och bocksprång... men det var huvudena ner direkt och äta, äta, äta...
Tösen skrider runt med värdighet en blivande mamma ( hoppas nu det är så...) och Kellie vaktar. Maya myser och Pigge njuter..... Hon hade ju lämpligt nog tappat några kilon, men det tar hon nog snart igen.
Här kommer iallafall lite sköna sommarbilder......


Piggelin och Maya, sida vid sida...

Tösen och Kellie, kolla in Tösens hull! Hon laddar verkligen för mammarollen...

Maya vet att Kellie är specialist på att hitta godsaker... Bäst att hålla sig till henne. Kellie är dock inte lika glad åt sällskapet......

Fina, fina Ekot´s Kellie

Vackra, lyckliga Piggelin...

Rexbo Tösen mumsar och mumsar......

Vackra, Maya Mystica som bara växer och växer...'

Men hon hinner vara lite nyfiken också... Kanske blir hon lika mycket linslus som sin mamma?

Glad fortsättning på sommaren! /Mia

Och lilla hjärtat med förstås... Vi fick ett glatt besked igår, att Tösen blivit inseminerad på tisdagen och släppt ägget på onsdagen, så vi störtade givetvis iväg och hämtade hem henne. Nu ska vi bara ha lite tur också! Vi ska tillbaks på dräktighetsundersökning den 23:e och så hoppas vi det blivit ett litet embryo. Annars får vi lämna kvar henne igen, och köra ett varv till.

Vi fick mer eller mindre lirka loss Kellie ur händerna på gårdens föreståndare, som liksom alla andra föll pladask för våra lilla shettistjej och hennes charm. Tror inte det tar särskilt lång tid innan de skaffat sig en egen...

Tösen var nöjd med att få komma hem, och det tog en bra stund att få henne ren igen. Man och svans hade hon kvar, men det var ju inte så konstigt då ingenting att klia sig på fanns i hagen, förutom en rund skön shettisrumpa, förstås....
Men som sagt kliat har det gjort, och idag hade hon av sig det mesta här hemma istället. Typiskt!
Men utan sin älskade a-fil och med mkt grönt i hagen, sol och knott så klarar hon sig inte utan att smörjas två gånger dagligen, och det kan vi inte begära av seminstationen, då de har så mycket ston att jobba med.

Maya var rolig, har ju vankat och väntat, men när väl Tösen kom hem igen, hade hon glömt bort henne... Sparkade i boxväggen, och inget "föltuggande" i mungipan inte, utan en ung kaxig dam som har blivit självständig från sin extra mamma, och undrade vem hon var.

Nu ska de få sova ikapp lite, och på söndag släpper vi dem på bete här hemma istället. Själv är det mycket just nu, och förutom katten som passar på mig för att få sin kvällsmat, så har jag massor av arbete att hinna med innan semestern.....

Ha det bra så länge! /Mia och Mjaaaaaaaauuuuuuuu.... (Jaja, ska gå och fylla på.)

när man var liten! Tösen undersöktes i onsdags, och hon var ännu inte redo. Undersöks idag igen, för eventuell semin på lördag... Suck! Jag vill ju ha detta fixat på en gång, inget tålamod här inte. Och med tanke på att hon är första gångssto, med någorlunda tävlingsform, och kan ha både långa, utdragna eller delade brunster så kan man ju räkna med att det inte går så där av sig självt. Kan ju ta flera försök även på de mest mottagliga damer... Vi vädurar klarar inte av detta. Jag vill att det ska vara klart nu! Dubbelsuck...

Jag rotar lite i bildarkiven över våra tjejer så länge...


Tösen efter ett lopp tidigt i karriären,( då hon fortfarande sprang med checkrem..) Fin bild!



Tösen äter sin älskade a-fil.. (Klicka på bilden för förstoring)

Tösen och jag ska jobba i linan, här hade hon satt härligt hull, efter att börjat med Spc Groov.
Hennes annars så framträdande långa ben, ser nästan korta ut till den magen...(Våren -09)
Typiskt Tösen att också vinkla ut bakknäna, hon är överrörlig och brukar roa sig med att ställa sig i all sköns konstiga ställningar, så matte för nojja..
Trots det har hon inga förslitningsskador, men hon har ju bara gjort drygt 40 starter fördelade på flera säsonger.

Svårt att försöka och låta bli att snegla på fotografen..

                                       ................................................

Nu längtar vi till nya föltider, och minns hur det var när Copy vankade omkring förra våren..


Och hur härligt det är med ett diande föl. Snacka om mjölkbar..

Imorgon blir det V75 i Rättvik för vår del, både Björsbergs Glitter och Alvena O´Hara ( grannhästarna i byn) kommer till start, och min lilla Necklace som jag "köpte" ( önsketänkande) på elitauktionen som ettåring. Var helt klart vackraste fölet  på Menhammar det året...
Brukar ju roa mig med att peka ut några i katalogen, för att hålla ögonen på senare.

Ha en trevlig helg så länge!/ mia

Nätterna är plötsligt alldeles för långa, och jag vet hur varenda millimeter av taket i sovrummet ser ut. Det är så tomt här hemma. Tösen och Kellie är ju inte här, och jag kan plötsligt inte sova...

Maya tar det hela bra, Piggelin desto sämre. Hon stod och skrek efter dem första dagen vid grinden, tills Maya ledsnade och själv traskade ner på betesdelen i hagen. Efter ett tag rultade Pigge efter.
Det som är så tragiskt är att se hur "skadad" Pigge är i sitt flockbeteende. När någon är högre i rang än henne, (vilket de flesta är utom shettisar och unghästar)fungerar hon i flock, med alla. Hon tar ju hand om Maya och de kliar på varandra. Nu får inte Maya komma i närheten... Pigge slår och hugger, och försvarar lösdriften. Precis som hon gjorde när hon gick ensam med Kellie. Blir till ett monster, då hon tvingas ta anvar över någon annan en sig själv.
Tur då att Maya är klok nog att gå undan, och att HON kan ta vara på sig själv. Vi har dock tagit vara på dagarna och passat på att lastträna Maya, tillsammans med Pigge som är van. Första dagen fick hon lära känna transporten, och gå på och stå. Gick toppen, och hon fick god tid på sig att känna sig för med alla hovar, och när hon stått så en stund, klev hon sen bara rakt in.

Dag två stängde vi luckan, och körde en sväng. Och idag klev hon bara efter mig in, och vi åkte en lite längre sväng. Så duktig!



Tösen har under så många år tagit så stor del av våra liv, att vi nästan helt planerar och agerar efter henne. Tösens behov styr våra rutiner, och vi får ständigt tänka på "om Tösen klarar detta", om Tösen behöver komma in, om Tösen behöver äta, om Tösen kan bli rädd osv. Och plötsligt ska hon klara sig själv, och  här står vi med tomma händer....
Ibland får vi ganska roade blickar, av vårt pysslande med henne. Andra har helt fräckt yppat kommentarer som "om man uppfostrar sin häst istället" så slipper man ha det så jobbigt. Men de finns också en del snälla människor som faktiskt förstår, och ibland får vi höra att hon har tur som har oss som ägare.
Men sanningen är den att hon har också tagit hand om mig. Jag mår så bra av att ha henne, och fokusera på henne, och hela tiden lära mig nya saker. Jag får också så mycket tillbaka när jag gör någonting rätt, att det helt enkelt är självbelönande. Och kanske är det lugnande för mig att jag kan lugna henne.
För om någon vet hur det är att leva med panik känslor och rädsla, så är det jag. Men det känns oftast som om det är väldigt långt bort, och för flera kapitel sedan. Men när vardagen tillfälligt förändras, kan vara en resa till huvudstaden i tjänsten, eller något evenemang, eller helt enkelt några dagar utan hästar. Då kommer känslan av en repris jag helst inte vill uppleva.
Eller som när sonen ringer från sitt hem 25 mil bort och berättar att han krockat med bilen.... Och hjärnan säger att han skulle inte prata med mig i telefon om han inte mådde bra, men hjärtat skriker efter att få se honom med egna ögon, och hålla om honom.
Då är man totalt känslomässigt maktlös.
Så för att råda bot på min uppblossande stress med redan svullna ögon och utslag på benen...

...Så jag tog en tur och hälsade på dem igår. Skulle ju ändå åt det hållet och jobba. Så klart. De mådde bra efter omständigheterna, Tösen var lite trött och lämnade ganska stort ansvar åt Kellie, som gladeligen tar kommandot när hon får, men hade det skönt och lugnt i sin fina hage. Det var många år sedan hon var ute dygnet runt, och det är så klart en omställning. Kellie blev glad när matte kom, så hon kunde få klia sig mot mig, varmt med resterna av vinterpälsen kvar.

Nu hoppas vi på att hon blir inseminerad imorgon, och får komma hem till helgen. Håll tummarna!




/Mia

Tösen och Kellie har lämnat oss tillfälligt, för att bo hos Agneta, Peter och Liz på Lassols Gård. Vi åkte ikväll, och vetrinären tog emot, för undersökning. Tösen var jätte duktig, och allt gick bra. Hon hade ett ägg på gång, som förhoppningsvis växer till sig, så hon kan insemineras på torsdag. Brukar ju vara lite trassel med ston i tävlingsform, men vi har ju förberett henne, och hon blev ju äntligen nöjd, och pussade på matte, då det var dags. Hon har ju surat i flera veckor....

Hon var så glad, inte det minsta spänd eller nervös innan vi åkte, förstod ju att hon inte skulle tävla. Men blev ju som vanligt stressad och rädd i transporten. Men vad förvånade de blev när de klev ur, och inga sprakande högtalare hördes, och inga körande ekipage på gårdsplanen. Som om hon trodde vi lurat henne ändå.
Så fick vi släppa dem i en egen beteshage, och som hästar alltid gör när de upplever frihet, så sprang de runt och undersökte innan de slängde ner nosarna i det gröna gräset och betade. Undra tro exakt hur rund Kellie hunnit bli imorgon bitti...

Som vanligt fick vi ett tjog frågor om Tösen, är hon verkligen ett kallblod??!!

Elitloppet gick ju också av stapeln idag, lika spännande som alltid, men inte lika självklart, utan det jämnaste startfältet någonsin, tror jag... Vi gratulerar givetvis Stefan "Tarzan" Melander och Iceland till segern. Han bedriver en avel vi tror på! Icelands pappa är den fantastiska Scarlet Knight, som är en helt underbart vacker och härlig hingst. Jag är inte lika förtjust i Icelands sätt att röra sig, men måste ändå buga mig för hans löpskalle och enorma prestation. Hur många kan öppna ett lopp på sånt vis, och sedan ge järnet och dra ifrån på upploppet?
Helt fantastiskt! Hoppas nu bokningarna trillar in för fler ston till Scarlet Knight, det vore bra för svensk travsport.

Piggelin får nu den stora uppgiften att ta hand om Maya ett par dagar, och det gör hon förhoppningsvis med den äran. Fina, fina Piggelin som fick sig en tur till ridhuset igår, då en flicka var här för att provrida henne. Det var som gjorda för varandra, och Sandra sken som en sol. Kändes helt rätt för henne, att lämna över...

Vi får se om hon bestämmer sig för att komma igen, eller om Pigges huggtänder skrämde bort henne. Mamman var dock väldigt förtjust, och de var ett tjusigt par som susade fram över hinderna, och flickan stortrivdes på Piggelins rygg, trots högt tempo och lite glada bocksprång.

Om ni försökt ringa oss i hemmet, kan jag tala om att Hacke DUMSPETT har kapat den möjligheten för er, och Telia tänker knappast gräva ner någon ledning för oss. Ja... så går det när man inte matar fåglarna i maj. Då ger de igen...

Ture var här idag, Ni vet den Vindtyrige... och fick lite mat. Vi börjar bli kompisar på lite avstånd. Har dock konstaterat att han inte kan vara en birma, då han saknar de vita tassarna och pälsen är ngt kortare. Kanske en Britt eller en blandras. Färgen är också förekommande bland ragg Doll men han är inte så stor som de katterna.
Spännande... Fortsättning följer...
/Mia och Misse.