Nätterna är plötsligt alldeles för långa, och jag vet hur varenda millimeter av taket i sovrummet ser ut. Det är så tomt här hemma. Tösen och Kellie är ju inte här, och jag kan plötsligt inte sova...

Maya tar det hela bra, Piggelin desto sämre. Hon stod och skrek efter dem första dagen vid grinden, tills Maya ledsnade och själv traskade ner på betesdelen i hagen. Efter ett tag rultade Pigge efter.
Det som är så tragiskt är att se hur "skadad" Pigge är i sitt flockbeteende. När någon är högre i rang än henne, (vilket de flesta är utom shettisar och unghästar)fungerar hon i flock, med alla. Hon tar ju hand om Maya och de kliar på varandra. Nu får inte Maya komma i närheten... Pigge slår och hugger, och försvarar lösdriften. Precis som hon gjorde när hon gick ensam med Kellie. Blir till ett monster, då hon tvingas ta anvar över någon annan en sig själv.
Tur då att Maya är klok nog att gå undan, och att HON kan ta vara på sig själv. Vi har dock tagit vara på dagarna och passat på att lastträna Maya, tillsammans med Pigge som är van. Första dagen fick hon lära känna transporten, och gå på och stå. Gick toppen, och hon fick god tid på sig att känna sig för med alla hovar, och när hon stått så en stund, klev hon sen bara rakt in.

Dag två stängde vi luckan, och körde en sväng. Och idag klev hon bara efter mig in, och vi åkte en lite längre sväng. Så duktig!



Tösen har under så många år tagit så stor del av våra liv, att vi nästan helt planerar och agerar efter henne. Tösens behov styr våra rutiner, och vi får ständigt tänka på "om Tösen klarar detta", om Tösen behöver komma in, om Tösen behöver äta, om Tösen kan bli rädd osv. Och plötsligt ska hon klara sig själv, och  här står vi med tomma händer....
Ibland får vi ganska roade blickar, av vårt pysslande med henne. Andra har helt fräckt yppat kommentarer som "om man uppfostrar sin häst istället" så slipper man ha det så jobbigt. Men de finns också en del snälla människor som faktiskt förstår, och ibland får vi höra att hon har tur som har oss som ägare.
Men sanningen är den att hon har också tagit hand om mig. Jag mår så bra av att ha henne, och fokusera på henne, och hela tiden lära mig nya saker. Jag får också så mycket tillbaka när jag gör någonting rätt, att det helt enkelt är självbelönande. Och kanske är det lugnande för mig att jag kan lugna henne.
För om någon vet hur det är att leva med panik känslor och rädsla, så är det jag. Men det känns oftast som om det är väldigt långt bort, och för flera kapitel sedan. Men när vardagen tillfälligt förändras, kan vara en resa till huvudstaden i tjänsten, eller något evenemang, eller helt enkelt några dagar utan hästar. Då kommer känslan av en repris jag helst inte vill uppleva.
Eller som när sonen ringer från sitt hem 25 mil bort och berättar att han krockat med bilen.... Och hjärnan säger att han skulle inte prata med mig i telefon om han inte mådde bra, men hjärtat skriker efter att få se honom med egna ögon, och hålla om honom.
Då är man totalt känslomässigt maktlös.
Så för att råda bot på min uppblossande stress med redan svullna ögon och utslag på benen...

...Så jag tog en tur och hälsade på dem igår. Skulle ju ändå åt det hållet och jobba. Så klart. De mådde bra efter omständigheterna, Tösen var lite trött och lämnade ganska stort ansvar åt Kellie, som gladeligen tar kommandot när hon får, men hade det skönt och lugnt i sin fina hage. Det var många år sedan hon var ute dygnet runt, och det är så klart en omställning. Kellie blev glad när matte kom, så hon kunde få klia sig mot mig, varmt med resterna av vinterpälsen kvar.

Nu hoppas vi på att hon blir inseminerad imorgon, och får komma hem till helgen. Håll tummarna!




/Mia