Jodå, jag såg henne gående i hästhagen, på väg till grannen. Först kände jag knappt igen henne alls, då pälsen blivit så mörk. Sandra säger att det är hennes "överlevnadspäls" för att klara alla väder, och kunna gömma sig bättre. Inte så dumt alls. Hon ville inte komma hem, men var väldigt tacksam när Hasse sprang ut till henne. Han bar hem henne, och hon satt i trappan och tittade på Isak en stund.
Hon får bo "tvångsomhändertagen" några dagar på övervåningen, och Isak på bottenvåningen, med grind för trappan. Då kan hon själv välja om hon vill ta kontakt eller inte. Men vi släpper inte ut henne, förens vi ser att hon vant sig vid honom.
Allt och alla som kommer i hennes närhet, ska hon stryka sig mot, för att doftmarkera. Hon jamar och kramas, buffas, och svansen pendlar hela tiden. Hon går och morrar emellanåt och är väldigt spänd och stressad. Och jättesur..... Och jätteglad. Stackars liten. Måste tyckt vi kastade ut henne för en "ny" kärlek, så nu gäller det att smöra på det bredaste man har.


 Ungefär som när Fredrik 2,5 år sa till mig på Löwenströmska sjukhusets BB, då han hälsade på mig och nyfödde Johnny, tillsammans med Jimmy: "Ja, ja mamma, men lämna tillbaks honom till doktorn nu, så kan vi åka hem."
Inte poppis alls, att dela sina föräldrar med någon liten plutt. Men då ryckte ju farfar ut, och köpte honom en trampbil (för 4-åringar)som tröst för att han skulle stå ut med den lilla. Det var i allafall kul med ratten, men inte lika kul som att åka med farfar till B & W och handla, och provsitta åk-gräsklipparna. Förövrigt lovade farfar att Fredde skulle få en sån om han lyckades klappa en giraff på huvudet. Och när vi var till kolmården sommaren efter, så gick vi förbi savannen, och då kom en giraff fram mot oss, där vi stod på en höjd, och sträckte fram sin långa tunga mot Fredrik och slickade på honom. Blev väldigt jobbigt när farfar skulle trassla sig ur det löftet, särskilt eftersom vi bodde i lägenhet med balkong, tre trappor upp utan hiss. Annars hade han bergis köpt en.

Resan tillbaks med Cherree gick bra, om än väldigt tårfyllt. Hon blev ganska ledsen, och vi också. Men hon blev också glad att träffa sin riktiga matte igen. Vi fick med oss en "special-korv" då vi berättat för Agnes om Isaks matvägran. Hon såg lite lurig ut, och jag förstår nu att hon har sina knep, efter alla års erfarenhet.

Isak blev som tokig när vi tinade en bit i micron, och doften spred sig i köket. NU äter han minsann...
Jag gissar på att köttet innehåller en massa saker som jag nog inte nämner vid namn. Hon måste skrattat gott, då hon vet att vi inte äter kött själva. Men vad gör man inte för sina djur, så säg.
Nu går vi i skift här hemma, för att hålla Misse och Isak sällskap, på respektive plan i huset. Upptäckte också ikväll att han är mörkrädd!! Först en mörkrädd häst, och nu en hund. Tur att elektrikern varit här och installerat el och skymningsrelä till de nya utelyktorna. Hasse har också beställt glas, och nu väntar vi bara på att smeden ska göra "hattarna" färdiga, så kan vi plugga i kontakten. Vi har köpt LED-lampor för att vara mer energisnåla, så nu hoppas vi på ett bra resultat.

Vi ska också installera rörelsesensor på stallet, i hopp om att hålla oönskade besökare borta därifrån. Kan bli lite stressat bara, om ninisarna tänker stanna på gården under höst och vinter. Kanske kan de få dela på Piggelins box, om hon inte kommer hem igen. Vi får  väl göra en "kanin-lucka" på stalldörren. "HARAR" säger Hasse strängt, när jag säger kaniner eller rabbisar. Men de påminner mig om de man ser på Gotland, och nu även i Stockholms City, på väg till tåg-centralen.

God natt! Fler bilder kommer snart.....