"Nämen nej... inte dit!"

"Sluta attackera Kellie, Tösen hon har inte gjort något"

"Maya för faan varför måste du gå närmare när du vet att du kommerr få en spark?"

"Maaaayyyyaaaa!!!!"

"Töössseeennn, nnnnnnneeeeeeeeeeeejjjjjjjjjjjj!!!!!!!!!!!!!

"Kellie se UUUUUUUUUUUUUpppppppppppp!!!!!!!!!!!!

Och så small det.

Att gå emellan 600 kg rasande mamma, och 400 kg uppnosig tvååring är inte att rekommendera alls.

Men det gjorde Kellie. Om det var för att medla i konflikten och få dem att skiljas sig åt, eller för att hon ville skydda fölet som helt glömdes bort, vet vi inte. Men när man släpper ihop ston med föl vid sidan, har de oftast fördelen av att ha varsitt föl att skydda, och således gemensamma intressen.

En nyfiken och uppnosig tvååring som aldrig sett ett föl innan, och undrar varför kompisen plötsligt luktar annorlunda är inte samma sak.

Och Tösen klarar inte av att samtidigt hålla reda på henne, och samtidigt jaga bort Maya. Det var en sak för mycket.

Marilyn tog till flykten och sprang rakt igenom hagen för att skydda sig, från sin arga mamma och den galna tvååringen, och Tösen fick sen jobba hårt på att få henne vid sin sida igen.

Jag och Hasse var i upplösningstillstånd. Vill inte ha några skadade hästar, och vill ha dem tillsammans, eftersom de är flockdjur och Tösen har nästan deppat ihop utan Kellie vid sin sida.

"Om du tar de två och går till andra sidan hagen, så håller jag de här".

Om och om igen...."

"Och varför gör de så hela tiden, varför är Tösen så dum att hon ställer sig i en hörna och måste attackera sig ut, trots att hon är ledaren? "

"Men vad ni håller på..." snacka om curlingföräldrar... säger han som snart ska bli pappa.

"Fattar ni inte att anfall är bästa försvar? Det är väl så hon tänker...?"

"De fixar det där själva, se det går ju redan bättre."

Tystnad.

"Okej, nu låter vi dem sköta om det här själva."

Efter en timme är flocken delad i två, betandes sida vid sida.

Tack Niklas, du kommer bli en riktigt bra pappa, till skillnad från dessa två överbeskyddande, nippriga och helt hysteriska hästföräldrarna.

Regnet och lugnet har återigen lagt sig över gården, och Kellie linkar runt med en ordentlig lårkaka, stackars liten.

/Mia