Banjobb med Maran på Rättvik idag. Vi startade resan med att transporten började gunga, och jag bad Hasse att stanna. Maran hade återigen gått lös på hönätet, som satt fast i ansiktshöjd, för att hon inte ska fastna i det. Vill att hon ska ha sysselsättning, men uppenbart är det så provocerande för henne med saker som går att få loss. Hon har alltså sparkat upp med framhoven i ögonhöjd på sig själv, med en bom framför. Hur vig kan man bli?

Men  eftersom jag har levt med mamma Maran tillräckligt länge, så är jag väl kanske inte så förvånad. Därför satt rejäla benskydd på, som klarade benet från skador.

Hon skötte sig galant, trots att jag fick några sparkar när jag lindade, hon är inte elak men vill bestämma, och hon tyckte det gick för långsamt. Tonårstrots... Hon fick gå ensam idag, och skötte sig utmärkt, även om hon skulle må bra av sällskap, för att få lite draghjälp.