Det är lite underlig stämning här i huset, denna veckan.
Så om inte jag  (Isak -puffemannen ...) greppar tangentbordet  blir det väl inget skrivet idag.

Jag lever ju mitt liv med viktiga uppdrag som att vakta huset, se till att katten får mat, värma mattes fötter och att alltid vara ivägen på golvet, så människorna lär sig se var de sätter sina fötter. ( Tänk om de inte lärde sig det, då kunde de råka väldigt illa ut!) Jag ser också till att de får sin motion och det är ju ren terapi att tvätta och borsta min päls säger matte. Husse har kommit ut på daglig långpromenad igen, och jag tycker mig se en klar uppryckning i styrka och kondition, fast de säger naturligtvis att DET ÄR JAG som fått kondition, muskler och blivit en riktig snygging! Nåväl låt gå för det då. Jag är hur som helst en viktig individ i detta hus.

Så ibland glömmer de helt enkelt bort mig, och jag kan ligga under bordet och lyssna. Matte är ledsen. Väldigt ledsen. Och husse är ledsen för att han inte kan hjälpa matte. Min matte är väldigt arbetsam av sig. Hon far ju iväg varje morgon, och träffar många, många människor i sitt arbete. Men nu kom det ett brev, där det stod att företaget hon jobbar på har haft en tuff tid, pga de omvärldsproblem som omger bokbranschen (min matte säljer böcker!) så nu har inte företaget råd längre att låta alla små delar av landet få sina böcker längre, och då behövs inte säljarna på de distrikten.

Matte är ledsen för att hon kanske inte ska få jobba mer. Alla som ringer hela tiden säger att matte är ju så duktig så hon får säkert ett nytt jobb, eller kanske får hon tillbaks sitt gamla uppdrag som regionansvarig. För bättre chef än henne kan man ju inte ha. (Där kan jag faktiskt hålla med. För ta till exempel det här med platser. Om jag går och lägger mig på hennes kudde på kvällen, så måste jag ju givetvis flytta på mig, när hon kommer. Men om jag väljer husses istället, så får han höra på morrande när han lyfter undan mig. Jag älskar min husse, tro inget annat. Men han är ju liksom inte chefen faktiskt.) Men matte tror att problemen är större än så.  Min matte behöver jobba säger hon, så vi kan ha det så mysigt som vi brukar. Vi har tillräckligt mycket annat att bekymra oss om ändå, som snöskottning och annat arbetsamt. (Varför skulle det komma ett lass med otroligt mycket snö just denna vecka? Varken jag eller Kellie, ni vet den där griniga hästen med korta ben, kan ju ta oss fram om inte husse kör med slungan först.)

Personligen tycker jag ju att det vore toppen om matte kunde pyssla med något annat. Sälja hundben kanske? Eller sådan där sköna täcken och god mat? Eller kanske en hel affär full med strumpor? Då skulle jag kunna vara där jämt och sortera och bära. Jag älskar strumpor. De är så okomplicerade. Mjuka, luktar ibland härligt svettigt, och ibland är de alldels nya, som ett oskrivet blad. Och tänk så mycket de får vara med om. Alltid närmast mattes fötter. I mitt nästa liv ska jag nog vara en strumpa.

Fast matte tycker ju allra bäst om hästar och deras grejor förstås. Nästan som jag och mina strumpor.

Nu måste jag se till att hästarna kommer ut. Dags att få fart på folket!

/ Hälsar puffen!