Igår var vi till Strömsholms regionsjukhus med Tösen & Kellie (förstås, alltid resesällskap...)
Vi träffade övervetrinär och synspecialist Maria Källström, en mycket trevlig och intresserad vetrinär. Tjejerna var så duktiga! Vi har ju inte rest på hela vintern, men Kellie var heltänd och sprang på transporten, och Tösen hack i häl. Numera behöver Hasse bara leda fram henne till rampen, så går hon in själv och jag tar emot därinne. Det har blivit en rolig rutin, och när Hasse stängt luckan ska de ha morötter, vilket de är snabba att påpeka.
Resan tog ca 3 timmar, och Tösen var visserligen svettig när vi kom fram, men hon skakade inte, varken när vi lastade, åkte eller kom fram. Hon hade inte heller någon diarré ( har inte hänt de senaste 5 åren!) Så visst mår hon bättre, och har mognat.

Kellie tog spets in i gäststallet med Tösen hack i häl. Det blev som vanligt lite uppståndelse då alla ska titta på den gulliga shettisen med det stora kallblodet i hasorna. Kellie njuter verkligen av denna uppmärksamhet, och denna gång till den grad så att hon inte reagerade på lukten av sjukhus. Hon är ju annars livrädd för vetrinärer.
Vi fick utan problem in dem i ett undersökningsrum, vilka vissa andra hade stora problem med, men våra brudar glänste. Stor guldstjärna i kanten till dem!

Tösen fick lugnande och när Kellie såg sprutan, sänkte hon huvudet och tittade skakande under lugg, ända till hon förstod att hon slapp undan själv. När Tösen blev hängig, och la huvudet i Hasses famn, så blev Kellie lite orolig och som den empatiska varelse hon är buffade hon mjukt på Tösens bog, som för att säga: "Hallå där kompis, varför är du så konstig? jag finns ju här hos dig.."

Och jag är så glad!!! Vetrinären undersökte båda ögonen och det finns inga tecken på vare sig skador eller sjukdomar! De "fläckar" vi sett utanpå ögat ibland är helt enkelt avvikande pigment, hon bär på anlag för fux! Så kanske vi får en liten sådan om vi betäcker... Men det är inget som påverkar hennes syn.
Om hon hade haft skador på syn-nervern efter någon olycka eller liknande, så brukar det alltid framträda som ärrbildningar efter ett par månader, och eftersom vi väntat hela vintern med undersökningen så borde det synts i såfall. Mycket intressant att veta är att en hel del hästar kan leva sina liv nästa halvblinda utan att deras människor upptäcker detta. En del klarar sig utmärkt, och andra kasseras som tävlingshästar för att de "inte kan uppföra sig" och såvidare. Synnedsättning är mycket vanligare än man tror.

Eftersom man inte kan göra ett "vanligt" syntest för att hitta eventuella brytningsfel, därför att hästar inte kan titta på en tavla med bokstäver och läsa upp dem, så är detta test väldigt komplicerat. Det kräver många upprepade tester i hemmiljö att klara ut om hästen behöver "glasögon" eller inte kan bedöma avstånd. Men vetrinären tyckte vi skulle avstå den dyra möjligheten och istället försöka hjälpa Tösen att hitta en utrustning som skyddar hennes ögon från grusstänk men inte "stör" hennes synfält. Vi fick en del bra förslag på vart vi kan vända oss. Hon var själv aktiv inom galoppen och där tar man detta på största allvar.

Hon tycker att vi ska ta Tösens beteende på allvar och det kan mycket möjligt vara så att hon får besvär med synen pga stress, eller något som utlöser ett obehagligt minne som tex mörker osv. Eftersom hon fick klaustrofobiska besvär efter trängningsolyckan på Bollnäs -05 så visar det tydligt på att hon är oerhört känslig.
Vi har ju inte fött upp henne själva, så vi kan inte heller veta om hon haft något trauma även tidigare i livet. Hon påpekade också att det till viss del kan vara ett ärftligt beteende, och vi har ju läst om andra "mörkrädda" kallblod efter Järvsö Faks, så vem vet?

Och jag förstår precis vad hon menar! Själv var jag ju på väg att få mina trumhinnor opererade för att mina ärrbildningar orsakade min tillfälliga hörselnedsättning, enligt en specialist. Varpå en annan flög i taket vid en "second opinion" och sa att det absolut inte hade något samband, utan att hörselnedsättningen berodde på utlösande stress av höga ljud, efter min tid som elevassistent i en barngrupp på 80 ungar och 11 skrikande vuxna. (Dagen skolasituation i Stockholm.) Vilket också stämde... när jag bytte jobb blev jag av med problemet, och om jag tex åker tunnelbana eller pendeltåg som kommer det tillbaks som ett brev på posten. Firmafester och annat ståhej brukar också vara kul... man får låtsas att man hör, och om man nickar och folk stirrar oförstående, så skakar man på huvudet istället... Men en operation hade varit en mycket stor risk föratt problemen istället blev bestående.

Hemresan gick också som en dans, Tösen piggnade till och de hade riktigt "fredagsmys" därbak. Som vanligt hjälpte Tösen Kellie att käka upp hennes hö nät först. Det hörs ganska väl när det är klart.

Idag var också vår husvetrinär Marie hit, för att vaccinera Piggelin, som ligger lite före de andra på året. Vi passade också på att be henne redan nu titta på Tösens tänder, eftersom "vår" equiterapeut ( låter lite lyxigt va?) påpekade att Tösen var ganska vass i munnen. Egentligen brukar vi ta dem en gång om året men det kändes vettigt att lyssna på Li. Och mycket riktigt! Vilken tur att vi har så mycket kompetent folk omkring oss. Det var en riktig "mess" därinne. Förutom vassa tänder hade hon också fått en sk. "vargtand" som satt mycket illa till, och som dessutom växte åt fel håll. Så bedövning idag ( snacka om stora drog-veckan) och sedan utdragning med rot och allt. Usch!!

Tösen vart rätt hängig på eftermiddagen, vilket är helt förståligt, men det känns ändå som början på något nytt. Vi fick mycket beröm för att hon är så fräsch, så det känns inte långt borta att försöka hitta lopp åt henne.
Vi ska försöka fixa den där huvan först och pröva, och så ska vi naturligtvis till Romme på lördag ( vi tvåbenta) och heja fram Bjurshästen Björsbergs Glitter till seger på hans första V75- start. 200 000 kr i första pris! Vi håller tummarna för hela familjen Gustafsson!

Ha det/Mia