Har det hunnits med i Kallesbacken. Hästarna mår nu bra igen efter en veckas förkylning med vila som följd. Vi håller tummarna för att det blivande fölet i Copys mage också mår bra.

Och så äntligen har vi fått tag på nya sadlar... efter oändliga turer med olika modeller, leverantörer, provning av begagnade m.m så har vi nu köpt en alldeles ny fin dressyr sadel till Tösen, och en begagnad lyxmodell till Piggelin.
Tösen tycker inte att det var nödvändigt att byta till Pigge, utan visar sitt missnöje tydligt genom att försöka bita i Pigges sadel så fort hon får chansen. Sin egen däremot luktar hon nöjt på.

Så nu rider vi igen! Eller... Tösen springer och jag klamrar mig krampaktigt fast. Det är som om några veckors vila måste tas igen genom att rida passen snabbare. Till på råga på allt så ska de toppas med några saltomortaler där jag förväntas hänga med upp i luften och sitta kvar medan bakbenen lyfter resten av kroppen i framstupa läge och så ska det kickas. Gärna ett liten indian tjut också innan hon sätter fart framåt igen.

Både jag Tösen höll andan medan jag lade på den nya sadeln. När jag spände gjorden väntade vi båda på att den där olustkänslan skulle komma, men ingenting hände. Bara att släppa ut luften igen och vara nöjd. Den ligger som den ska och klämmer inte! Puh...

Den lilla skimmeln har fått nytt liv, då vi flyttat undan den svarta bitchen till egen hage. Vi förväntade oss att hon skulle bli ledsen och kanske komma tilll sans och sluta mobba Piggelin. Men inte då... Hon njuter av lyxen att ha egen "Kuppe" och slippa dela maten med någon annan. Vad säger man? Men Piggelin har nu nöjd och något förvånad blivit upphöjd till att ingå i flocken, inte gå ett steg bakom. Hon och Tösen delar nu hö och myser ihop.

Sedan har hon börjat växa. På två veckor har hon breddat ryggen, då musklerna under sadeln sväller. De har inte fått plats tidigare. Så vår något bekväma ökenkärra har plötsligt blivit speedig. Inte för att hon blir svettig, där går gränsen men hon vill gärna springa och känna hur skönt det är med en sadel som passar.
Efter tre veckors "karantän" från ridklubben och möte med andra hästar så njuter hon av varje sekund hon får vara där och träna. Fast även om träningen är rolig så tror jag att det är gruppen hon längtar efter. Hon har fått sin plats i gänget, och ställer lydigt upp med de andra och väntar på sin tur eller tar en tupplur medans Sandra får instruktioner.

Så idag var det dags för revansch. Sist Sandra och Piggelin skulle vara med på US hopptävling, slutade det på lasarettet i Falun för Sandra, och ingen rosett med hem. Men nu så...
Det började med att vi körde fram transporten. Då gnäggade Tösen högt och travde fram och tillbaka längs staketet. När hon fick syn på Robin som var ute, gnäggade hon gång på gång. Hallååå... jag står ju här! Vart ska vi åka? Glöm inte mig. När det var dags och ta in Piggelin tog det stopp. Tösen klurade raskt ut att det var något lurt (eller surt) på gång. Hon föste Pigge framför sig och parerade listigt emellan oss för att vi inte skulle komma åt henne. Efter en oändlighet av krånglande fick vi ta in alla hästarna, för att sedan kunna lasta Piggelin. Om blickar kunde döda vore jag död, begraven eller mumifierad. Jag ligger riktigt dåligt till just nu hos Tösen... Copy däremot skiter fullständigt i om den lilla gråa försvinner för stunden eller för gott. Mer mat att slippa dela.

Det var en sk. Pay ´n Jump, träningstävling i lite lugnare tempo. I deras grupp var det fyra ekipage som red fram tillsammans och stannade sedan kvar i ridhuset och hoppade banan en i taget. Pigge spanade in de första två, och när det sedan var hennes tur taxade hon in vägen rätt över alla sex hinder och passerade coolt mållinjen. Därefter blev det tvärstopp...
innan Sandra hann reagera tvärnitade hon  och svängde vant in bredvid puddingen Ringo, och ställde upp. Klar!
Pustade ut och somnade på en sekund.
Den lilla ponnyn hade spanat in banan och kollade att Sandra styrde rätt, sedan visste hon exakt  var mållinjen var och att hon gjort vad hon skulle.

Kan man ha en bättre ponny?

Vem som sken mest när det var dags för att ta emot rosetten, får ni lista ut själva. Den ena strålade som solen, den andra mallade upp sig och kråmade sig så jag nästan fick skämmas. (Möjligen lite extra för att den lilla stilige Rocket såg på. )Globen nästa.
Själv var jag bara glad att vi kom helskinnade hem, utan älgkrock, uppför sliriga vägar och lyckades backa in någorlunda rätt på den mörka gårdsplanen. Kostade bara en sömnlös natt och en tömd mage samt ångest som räcker för en vecka.

Snälla Tösen kan du inte springa in en liten B-kortsbuss till oss?