Igår var Maran ute på skrittjobb, då underlaget är stenhårt, och något annat är inte att tänka på. Hon skötte sig utmärkt, och benen såg fina ut efteråt. Det är helt uppenbart att hennes beteende som hon hade för några veckor sedan hänger ihop med foderbytet. Hon har ju ätit samma mat som Maya, eftersom Maya hade specialkost då hon inte tålde stärkelse. Detta foder har också ett lägre innehåll av socker, vilket tycks vara boven i dramat för hennes humör. Det fodret hon fått under några veckor innehåller melass, vilket tycks få henne stirrig och rastlös. Vi vet ju sen tidgare att hon blir tjock och svullen i benen av betfor, som är en restprodukt från sockerframställning.

Så imorse när vi körde in vagnen på stallgången, vände Preddan rumpan till och ställde sig i hörnet för att sura. Tog ju för givet att hon skulle ut igen. Men gladare och nyfiknare häst får man leta efter, då jag öppnade hans boxdörr istället.

Han fick skritta några kilometer, men märks tydligt att han inte är lika stark som våra tidigare hästar, utan är tränad för korta distanser med lätt vagn. 

Han började omedelbart att vika rumpan och gå snett, och slå upp huvudet, innan han fick balans. Efter ett tag och lite uppmuntran att sänka huvudet och ta i lite i de små backarna, började poletten att ramla ner igen. Jag ska göra samma sak som när vi promenerar. Sänka huvudet och använda ryggen. 

Efteråt blev det stretch, och vi kommer nu att hålla oss till den långsiktiga plan vi lagt upp, att låta honom skritta och så så småningom jogga i snön, för att bygga upp sig. Inga snabbjobb innan han kan dra en vagn rakt och riktigt.

Hovarna växer som ogräs, och det är var fjärde vecka som gäller att verka dem. Vi har provat lite olika sorters skor, och bak har han nu äntligen lyckats behålla dem på. 

Fram är fortfarande ett problem, han behöver kortas ner ordentligt och få en bättre vinkel. Trakten är för låg. Men Rom byggdes inte på en dag heller. 

Hittade en fin bild på Preddan pappa, Civil Action, och visst finns det likheter.