Vi har inte blivit sprutnarkomaner om ni undrar över våra blåa armar. Vi har bara en häst som nyps. Hon har vässat till sig rejält så nu kändes det dags att ta tjuren vid hornen och få henne i vagnen igen. Bära eller brista. Vi har ju arbetat med henne från marken i evigheter, och det känns att hon behöver jobba mer för att få ut sin frustration. Men hon är en fara för allmänheten, ( vi som inte har någon egen slinga att träna på, snälla tomten kan man få en i julklapp?)när vi måste  trängas med grannarna.

Nytagna foton.

 

 

Vi vet ju inte om kulan sitter kvar, det märker vi i nästa vecka om ny brunst kommer eller inte.

Jag har tränat lite uppsittning i sadel med henne, något som hon tyckte var urtrist, säkert för att hon inte vet vad som förväntas av henne. Maya behöver rutiner, koder för hur, när och var. Men helt okej.

 

Idag åkte dock vagnen på igen, och det gick över förväntan! En gång ingen gång visst, men hästen var faktiskt gladare än oss. Vi mötte såklart en bil med släpvagn, men det klarade hon utan några större fadäser.

 

Hon älskar dessutom flughuvan, en riktig ridpryl, som skyddar henne från ljudet av irriterande insekter som annars får henne att slå med svansen och stampa med hovarna. En annan liten detalj som hon ärvt efter mor sin är detta svansviftande och att ta tömmen med hela svansroten... När vi var hos veterinären för att stoppa in kulan, lindade hon hennes svans med gasbinda och hängde upp på en krok bredvid för att komma åt. Något som fick Maya helt avslappnad. Då gick det upp ett liljeholmens..... Svansgaffel på måste ju få henne mer stabil, och faktiskt också lugn och avslappnad.

 

(Härlig blick, den vill vi se mer av!)

Behöver jag säga att vi inte selar inne i stallet där det är trångt att ta sig ut.Det tar vi lite längre fram. Alla osäkra hästar ogillar trösklen som vagnen får ett skutt över.

 

Nu avvaktar vi till tisdag för ett nytt pass, kör på varannan dag om det går vägen. Sätter in en ny kula om det behövs. För det går bara inte att ge upp med en så fin häst........ Men hon måste arbeta, så nu hoppas vi att hon inte skadar sig, och behåller lugnet.

(Förrvirrad åsna?)

 

Så jäkla skönt, faktiskt. Och ja hästens tränare hade gjort sig förtjänt av en eftermiddags "Leffe", som han uttryckte det med en nöjd suck. (Ärligt talat trodde han hela tiden på vad han gjorde, medan jag trodde jag skulle få hämta hem dem med lastbil från någon riksväg i Södra dalarna.)

 

Älskar när jag har fel! /Mia